Just 80-talet är en stor inspirationskälla till bandets dansanta pop. Det syns inte minst på de filmer som projiceras på den duk som står upphängd bakom bandet. Samtidigt som Stefan Storm sjunger Sturm und Drang-texter om äventyr, kärlek och eskapism rullar videoklipp med neonskimrande molnlandskap som förstärker den större än livet-känsla som bandet vill förmedla.
The Sound of Arrows skakar genom dessa medel liv i klassiska filmer som Den oändliga historien, Dödskallegänget och Hook där handlingen kretsade kring sagor och äventyr. Den Peter Pan-liknande Storm håller ut armarna och dansar runt med vida rörelser som påminner om fåglar som svävar i vinden på en resa utan något slut.
Men skimret från bandet överväldigar inte på samma sätt som det skulle kunna göra. Främst handlar det om att ljudet denna kväll inte är riktigt balanserat. Det känns som om Stefan Storms sång ligger för högt i högtalarna och därför ligger ovanpå alla syntljud och dunkande diskotrummor.
Jag antar också att de två extramedlemmarna i detta livesammanhang inte riktigt har hunnit repa in sig på låtarna. Ibland slår trummisen på sina drumpads utan att några trummor ljuder, och vice versa. Jag förstår att Storm och Oskar Gullstrand ville fylla ut scenen med lite extra folk (Gullstrand står mest och dansar vid sina bärbara datorer) och därför kallade in två kompisar. Men det hade varit bättre att göra ett inrepat intryck med två personer i stället för ett halvdant med fyra.
Dessutom är Storm inte helt säker med sången riktigt än, men det hörs att det bara är en fråga om erfarenhet innan allt sitter som det ska. Dock lyfter jag på hatten för att killarna är glada och bjuder på sig själva trots den sparsmakade publiken. De dansar, studsar och ler på scen som om de spelade för ett utsålt Raw, och det är ett tecken på övertygelse om något.
När The Sound of Arrows debutalbum släpps någon gång nästa år kommer de säkert att få det lättare att fylla dansgolvet.