Vi flyttade från lägenhet till hus i april, och efter snart ett år är min entusiasm lika stor men mina ambitioner betydligt lägre. Det finns ett och annat jag kommer att göra annorlunda, eller inte alls, i år.
Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är någon idé att dra upp lupinrötter. Hur noggrann man än är kommer det upp nya skott på samma plats inom några veckor. Dessutom är sannolikheten att man får nackspärr på kuppen ganska stor.
Jag har lärt mig att bara för att den fantastiskt fotogeniska hemodlade pak choien ser ut att komma direkt ur en glansig receptbok, betyder inte det att inte stjälken kan innehålla dolda proteintillskott. I år hoppas jag bara att jag upptäcker dem INNAN middagen.
I höstas förstod jag att oavsett vilket håll det blåser åt när vi tänder rishögen, så kommer vinden att vända och röken blåsa rakt mot grannens altandörr innan vi hinner blinka. Det är därför bäst att välja en dag när de inte är hemma.
Och under vintern lärde jag mig att bara för att kålmasken har gått och lagt sig för säsongen, kan man inte ta bort skyddsväven från grönkålsodlingen. Om man inte vill bjuda rådjur och harar på ett riktigt festligt julbord, det vill säga.
Det var mycket som inte blev som jag hade tänkt mig under det första året i trädgården, men jag är glad ändå. Mina tre majskolvar var fantastiskt goda med smör och salt. Pygmésolrosorna (som skulle ha blivit tre meter höga men av någon anledning inte blev det) passade perfekt som gå bort-present. Och minnet av alla stunderna med en tekopp på en ranglig trädgårdsbänk i solen värmer min frusna februarisjäl.
Nu väntar innehållet i ett gäng nya fröpåsar på att bli nedpetat i jorden. Även om snön fortfarande yr utanför fönstret känner jag att våren snart är här.