Hon var Sveriges genom tiderna mesta kändis och superstjärna - mer känd och älskad än Björn Borg och Zlatan Ibrahimovic, Abba och Ingmar Bergman - Barbro "Lill-Babs" Svensson är död och det är riktigt, riktigt ledsamt. Hon var den som sjöng "Leva livet, nu ska jag leva livet" (1963), som kom att bli något av hennes ledmotiv. Och vem kunde vara mer levande än "Lill-Babs" med alla sina sånger, shower och rubriker?
Mina personliga möten med Barbro "Lill-Babs" Svensson är få. Jag har gjort någon telefonintervju med henne och jag har träffat henne i samband med konserter. Hon hade en helt otroligt stark karisma, var sjukt glamourös och var vänlig, humoristisk, smart och imponerande.
På många sätt var "Lill-Babs" före sin tid. Hon banade väg för artister som Carola Häggqvist och Zara Larsson, och förebådade såväl dokusåpan som företeelse som metoo-rörelsen. Det har säkerligen varit väldigt jobbigt. Barbro "Lill-Babs" Svenssons privatliv har nagelfarits i medierna ända sedan 1950-talet, då den fortfarande tonåriga artisten från Järvsö gjorde tv-debut och folkparksshow i eget namn och dök upp som skådespelerska i revyer, teaterföreställningar och filmer. På 1960-talet hade hon en internationell karriär och sjöng in låtar på flera språk, och fick skriva autografer åt medlemmarna i The Beatles när de gästade Sverige 1963.
I många intervjuer har hon framhållit hur hemskt det var när hennes tidigare pojkvänner, sambos och äkta män paraderade i 1980-talets största pratsshow i svensk tv, "Här är ditt liv", som sändes på annandagen 1983, när "alla" (inklusive jag själv) satt bänkade framför rutan och såg hennes förnedring. Det är sorgligt att tänka på hur djupt detta ögonblick i tv tycks ha sårat henne och hur hon fortfarande decennier efteråt inte riktigt vågade tro på att publikens bild av henne var en helt annan än den som förmedlades på löpsedlarna.
"Lill-Babs" var redan en stor stjärna när jag föddes, och många av hennes låtar ingår i mitt och troligen i alla vuxna svenskars musikmedvetande. Men det jag mest får upp i huvudet när jag tänker på "Lill-Babs" är värmen hon spred och äktheten hon utstrålade. Hennes hesa asgarv och det ikoniska sättet på vilket hon snabbtorkade bort tårar av rörelse ur sina ögonvrår, hennes otantiga stil som säkerligen inspirerat många kvinnor.
Jag tänker på hennes återkommande hyllningar till Järvsö och den svenska glesbygden och hur hon stred för sitt värde som människa och artist i en kultursnobbig och patriarkalisk tid. Hon slog igenom som sångerska när hon var väldigt ung, med allt vad det innebar att vara tjej i en mansgrisig musikbransch, samtidigt som hon hade en liten dotter att ansvara för. Den tidiga karriären var idel hitlåtar - ofta covers av internationella listettor som försågs med snärtiga svenska texter av bland andra Stikkan Andersson. Men "Lill-Babs" ville mer. Genom hårt arbete och en otrolig mångsidighet blev hon Barbro Svensson, hyllad, respekterad och folkkär på en gång.