Jag funderar på att ställa upp i ett lopp bara för att ha något (eller någon) att springa mot. Men jag som inte tränat på flera år hittar på mängder med ursäkter.
När jag gick i högstadiet fanns det något som hette Bip-testet. Det gick till på det sättet att alla barn, såklart tröttsamt uppdelat tjejer och killar, radade upp sig mot en vägg. När det första pipet ljöd genom gymnastiksalen skulle man ta sig över till väggen mittemot innan nästa pip.
Och för varje omgång pip nåddes en ny nivå, och pipen kom med tätare mellanrum. De i min klass som tränade flera gånger i veckan, allt från fotboll till basket, såg det genast som en kul tävling. I hemlighet kanske jag också gjorde det.
Men det fanns nog ingen som hatade sport och träning mer än jag i skolan. Jag avskydde gymnastikhallar och fula, obekväma gymnastikkläder. Jag stod still och tittade slött på när fotbollen rullade förbi mig och gnällde så fort jag fick chansen, ja jag var DEN.
Men inom löpningen upptäckte jag att passion för träning och bra kondition inte alltid krävdes.
När Bip-testet drog igång var jag inte ens med i beräkningarna. Jag skulle ju ge upp först.
Men de hade glömt något. Jag var envis. Jag hade bestämt mig för att inte sluta springa. Fast jag redan på de första nivåerna var säker på att jag skulle ramla ihop när som helst, fortsatte jag att springa.
När den sista tjejen slutat springa, sprang jag en nivå till innan benen vek sig.
Men det kanske är naivt att tro att jag kan springa som för tio år sedan.
Vi får se. Mindre envis kan jag ju inte säga att jag blivit.