Det sa miljöminister Andreas Carlgren (C) när regeringens klimatplaner presenterades i onsdags.
40 procent lägre utsläpp av växthusgaser till 2020, då också hälften av all energi ska komma från förnyelsebara energikällor. Tio år senare ska Sverige inte behöva en enda droppe bensin för att driva fram bilar, bussar och lastbilar. I vanlig ordning är det morötter och piskor, ekonomiska belöningar och bestraffningar som ska leda till visionens förverkligande.
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson tror inte ett ögonblick på åtgärdernas förväntade effekt. I stället för de 16 miljoner ton som regeringen beräknar minskningen till 2020, tror Eriksson att det på sin höjd kommer att röra sig om en minskning av 2,5 miljoner ton. Och då är han generös.
Socialdemokraternas talesman i miljöfrågor, Anders Ygeman angriper i stället själva målsättningen:
– Det är alldeles för låga ambitioner, gör vi så här klarar vi inte klimatutmaningen utan skyfflar över ansvaret på våra barn och barnbarn, säger han.
Ja, vad är det egentligen klimatet kräver? Och vilka åtgärder leder till de önskade nivåerna? Klimatet och energiförsörjningen har på några år blivit en brännande politisk fråga. Den lämpar sig också väl för spekulationer och beskyllningar. Ingen vet riktigt vad som krävs för att stabilisera klimatet. Eftersom det är omöjligt att isolera människans påverkan på klimatet från de naturliga klimatförändringarna, vet vi inte vad ”klimatet kräver”. Vi vet heller inte hur de åtgärder som föreslås – koldioxidskatter, skattesänkningar, satsningar – kommer att påverka teknikutvecklingen, företagens prioriteringar och konsumenternas beteenden.
I juli greppar Sverige ordförandeklubban i EU. Miljöfrågorna kommer att stå högt på agendan i och med FN:s klimatmöte som hålls i Köpenhamn i december. Därför är det viktigt att Sverige tar täten med höga ambitioner, föregår med gott exempel och visar på möjligheten att ställa om från beroendet av fossila bränslen.
Men sanningen är att svenska utsläpp är en droppe i klimathavet. Utan de stora industriländernas medverkan kommer Sveriges koldioxidfria trafik 2030 inte medföra någon större skillnad. Och det är ställt bortom tvivel att det eventuella avtal som kan komma till stånd i Köpenhamn kommer att vara mindre ambitiöst än regeringens klimatproposition. Därför är det meningslöst att, som Ygeman, hävda att regeringens klimatmål inte är tillräckligt ambitiösa. Problemet kommer att ärvas av våra barn och barnbarn – om så de svenska utsläppen fullständigt upphörde nästa år.