Det dräller av uppmaningar och beteenden på sociala medier som handlar om att slå in öppna dörrar till ingen som helst nytta. Vem gillar utrotning av djur, vem vill inte att cancer ska utrotas?
Vi var nog många som blev djupt berörda av onsdagens starka reportage i SVT Nyheter om 39-åriga Ida Boström i Vännäs som är döende i cancer. Hon drabbades av bröstcancer för nio år sedan och nu finns sjukdomen i skelettet. Läkarna tvingades tömma hennes hjärta på en liter vätska nyligen och det är ett tecken på att det är mycket allvarligt.
SVT har följt Ida Boström en längre tid. Främst handlar reportaget om hur hon pratar med sina barn om att hon snart ska dö. Runt 3500 barn förlorar en förälder varje år. I reportaget säger Ida att det enda som hon inte står ut med är att hon ska lämna sina barn. Den skruttiga kroppen, den kan hon vara utan.
Det är oändligt sorgligt att se hur Ida Boström, troligen för sista gången, står vid 11-åriga Carmens sängkant och sjunger för sin dotter på födelsedagen. Men djupaste sorg och ångest bryts med jämna mellanrum av förlösande skratt. Det är Ida Boström själv som skrattar. Jag tror att hon hjälper många människor genom att släppa in oss i skrattet, och i den svåraste stunden. Hon visar att livet fortsätter mitt i döendet.
Jag kan inte låta bli att tänka på Ida när jag ser alla meningslösa symbolhandlingar som vi förväntas göra för att visa att vi vill stoppa, förändra eller förbättra något. Men att visa sitt stöd med en fånig emoji hjälper ingen forskning och räddar ingen mamma från att dö i cancer. Ett hjärta i statusraden på Facebook känns som ett hån och inte som omtanke. Det enda som vi kan göra för att förändra är att engagera oss ideellt och ge stöd i form av pengar till forskning.
Just i adventstid excellerar sociala medier i extra dumt plakathittepå. ”Gilla och dela om du vill försvara den svenska luciatraditionen” är ett exempel. Min stilla undran är vem som är fienden. Ge mig bara ett (sant) exempel på någon som tycker att lucia ska förbjudas, och hur denna åsikt motiveras.
Detta pågår samtidigt som det finns människor som skulle göra vad som helst för att få vara med till nästa luciadag.
"Köksbordet har flyttat ut på nätet", sa en klok människa till mig härom dagen. Hemma vid köksbordet hör osorterat och rätt meningslöst pladder till. I offentligheten måste vi börja använda hjärnan innan vi trycker på "dela".
Vi behöver inte bara utrota den satans sjukdomen. Vi behöver göra detsamma med enfalden.