När hon spelade i Eskilstuna i samband med stadens 350-årsfirande så hade Carolina Wallin Pérez nyligen kommit ut med skivan "Pärlor och svin", en platta som helt bestod av jazziga versioner av Kents låtar. När hon förra året släppte "Där vi en gång var" så var det som att debutera igen.
— Jag hade ju gjort Kent texterna till mina egna, och visste vilka personer jag sjöng om även om det var Jocke Bergs ord. Men när jag gav ut min första skiva med egna texter så kändes det pirrigt igen, precis som när jag släppte "Pärlor och svin", berättar Carolina.
Kanske var det där hennes namn jobbade sig in i det kollektiva musikminnet i Sverige: "Carolina Wallin Pérez, du vet, hon som spelar de där softa Kent-låtarna"? För även om hon var med i Melodifestivalen förra året så verkar det vara just namnet, och inte ansiktet, som folk minns. Kanske kan hennes nuvarande turné ändra på det. I kväll landar hon i varje fall i Eskilstuna, och sedan väntar jobbet med en tredje skiva.
— Jag började skriva redan i början på året, men sedan har jag inte hunnit fortsätta med den förrän nu.
Hur kommer den att låta?
— Det är egentligen för tidigt att säga, men det blir nog poppigt. Poppigare än förra skivan. Jag skriver låtar på piano och sedan kör jag in dem som midi in i datorn och leker med ljudet.
När hoppas du på att kunna släppa den?
— Jag hoppas på att den ska vara klar någon gång under nästa år, men det är inte säkert att det blir så, svarar Carolina.
Även om hon har sjungit på engelska förr så verkar det inte vara aktuellt med att sluta skriva svenska texter till soloprojektet. Carolina tycker att båda språken har sina fördelar.
— På ett sätt är det lättare att sjunga på svenska, för att jag behärskar det. Jag kan leka med språket och kan till och med skriva fel med flit för att det låter bra. Engelskan är det lättare att skriva blaha-texter på.
Carolina berättar att hon parallellt med den egna karriären allt oftare spelar med andra musiker. Bland annat har hon spelat synt på scen bakom tvillingsystrarna i Say Lou Lou.
— Spelar jag live med andra artister så får jag ta ett kliv bak, och till exempel hålla tempot med synten för dem som sjunger om det inte finns någon trummis som spelar. I mitt eget band står ju jag längst fram och har en helt annan roll. Men allt handlar om samspel, och det är väldigt kul att göra nya saker.