Efter en duvning i frieri i gröngräset intill Skottvångs gruva är det lätt att förstå varför vissa pjäsförfattare står pall för tidens tand bättre än andra.
I de två korta enaktare som under juli ges vid Skottvångs gruva har Anton Tjechov (1860–1904) i ett knippe rappa repliker fångat in en hel radda av våra rätt småaktiga drivkrafter i några rollfigurer rotade i 1800-talets ryska landsbygd – men i grunden lika gångbara i 2000-talets Stockholm eller, säg, New York.
Och man skrattar hela vägen fram till kanten av det bråddjup av mänsklig skröplighet som inte tycks ha förändrats ett smack sedan 1888 (Björnen) eller 1889 (Ett frieri) och kanske inte heller sedan neanderthalarnas tid…
I Björnen har änkan Popova stängt in sig efter makens död, fast besluten att vara honom trogen till tidens ände. Detta trots att den hädangångne inte varit guds bästa barn, bedragit henne med andra och lånat pengar till höger och vänster.
In kommer Smirnov, som vill ha sina pengar tillbaka och mitt i de ekonomiska resonemangen så drabbas av våldsam passion.
Läs hela artikeln i måndagens papperstidning.