Det har bara gått lite drygt två år sedan paret levererade "Old yellow moon". Nu kommer "The traveling kind" och det är genremässigt fortfarande mest country och stilmässigt sett americana, och det är fortfarande ingen millimeterrättvisa att de båda gör exakt lika många soloinsatser.
Det är lite mer Crowell än Harris, och det kan man förstås ha synpunkter på. Men det är framför allt väldigt inspirerat och det är fantastiskt sväng med själ och hjärta. Till och med i de föredömligt få och vemodiga tillbakablickarna, de här sångerna som kanske inte kan beskrivas som storartat epokgörande, håller en oantastlig hög nivå.
Rent vokalt sätt så funkar det väldigt bra med just det här paret, och jag tror att Harris inverkar väldigt positivt på Crowell, som blir lite mer återhållsam och dämpar den här infantila lusten att ibland gasa på för allt vad tygen håller. Mer eftersinnat reflektera över tingens oordning än trumma på i sladdande hastigheter i varenda hårnålskurva.
Några grepp återanvänds och känns igen från tidigare samarbeten men det är ett par sånger som också sticker ut och som bekräftar regeln. Inte minst då den stompigt rockiga "The weight of the world" med sina många rent jazziga slingor med både ståbas och ett underbart fender rhodes-solo, som säkert kan framkalla ett och annat förvånat hissat ögonbryn hos den delen av publiken som består av mer puritanskt countryorienterade. Nästan lite grand som om man tänker att Rodney Crowell möter Steely Dan.
Just den här sången bryter till och med av mot mönstret att nästan ingen sång är längre än tre och en halv minut lång. Den är visserligen bara minuten längre, men det låter verkligen som man valt en tagning med omsorg.
Den avslutande, cajundoftande, "Le danse de la joie" är också en pärla, liksom "Bringing it home to Memphis", och... Ja i stort sett allt är väldigt hörvärt.
Torsten Braf