Som jag minns det var min farmor galen i ishockey. Det spelade ingen roll om det var Sverige som lirade, eller någon trött match i serielunken. Hon hade alltid koll, var alltid skärpt och visste när det hela började.
Hon berättade grejer om världen, farmor, och kunde laga fantastiska pannkakor, köttbullar i sås och äggmackor med kaviar.
Hon var solbränd och cyklade länge, spelade Bingolotto och tog en lättöl till maten.
På den tiden sprang jag och min lillebror runt med Del Piero och Ronaldo (brassen) på ryggarna och vi kunde få en Bustertidning i kiosken om vi var snälla.
Man var alltid välkommen och det var alltid sorgset att åka därifrån för man längtade alltid tillbaka.
Farmor visste saker. Framför allt visste hon hur man jobbade in ett hockeymål. Vi är många som har ritualer, är mer eller mindre vidskepliga, men farmor hade listat ut hur man skulle göra.
Jag vill minnas att hon ofta när Sverige låg under gick ut till köket för att ”hämta kaffe”. Väl där ute satte hon sig på en stol och väntade. Och väntade. Och väntade.
Hon kunde vänta i perioder.
Efter ett tag kom kvitteringen från Tre Kronor. ”Bara för att jag var ute i köket och hämtade kaffe”, minns jag att hon kunde säga.
Men farmor hade inte alls hämtat något kaffe där ute. Jo, hon kanske kom tillbaka med en kanna, men det var absolut inte det som var syftet.
Hon hade hämtat ett mål. Och det visste hon. Hon log.
Hade farmor levt i söndags, under VM-finalen, hade det inte behövt gå hela vägen till ett straffavgörande. Hon hade strosat ut till köket, kommit tillbaka med en kaffekanna och ett leende på läpparna.
Men framför allt hade hon kommit tillbaka med ett mål.