På bioduken rullar 50-talsklipp, ur högtalarna strömmar Elvis gamla dänga "Tutti frutti".
Vi träffar Daniel Johansson Wije, som är sångare i 50-talstolkarna The Top Chefs och kock till vardags, i logen bakom scenen några timmar före han och bandet ska upp och "köra på", som han själv uttrycker det.
‒Det ska svänga, liksom, säger han.
För några månader sedan ringde han upp Tomas "Toffsy" Sifarow, som arrangerar evenemang på Saga, och frågade om de skulle hitta på något tillsammans.
‒Han har ju smygälskat Elvis i alla år, säger Daniel Johansson Wije. Och det är perfekt för jag har kontakt med den här världen.
Och det var just med Elvis musik som intresset för svängig rock infann sig.
‒Det var den första gubben jag lyssnade på och dansade framför spegeln till. Det var ett drag som jag inte känt tidigare. Då var jag sex eller sju bast.
Han besrkiver rockabillystilen, som han och många andra lever efter, som genuin.
‒Det är ärligt på något sätt. Inte så jävla mycket prestige. Man tar på sig det man tycker är ball och fixar frillan om man vill. Det är kul att klämma i lite brylkräm.
Men vad är egentligen viktigast – musiken eller stilen?
‒Det är en kombo. Det hade varit skitkonstigt om jag ställde mig på scenen, långhårig, med bandana och bar överkropp. Det funkar inte. Jag kammar gärna den här frippan.
Han drar högerhanden genom det välplanerade håret och fortsätter:
‒Men musiken är viktigast. Vi använder oss inte av effekter. Jag har lyssnat mycket på hårdrock förut, och där är allt väldigt fixat. Du kan gömma dig bakom grejerna. Här är det så att du pluggar in en gitarr i en stärkare och sen kör du bara. "Nu jävlar gör du inte fel för då kommer det låta skit", typ.
Sångaren rankar sedan rockabillyelementen.
‒Okej, men så här: Musiken är etta, stilen tvåa, bilarna trea.
Hur intresserad är du av bilar?
‒Jag är inte där än, men snart. Jag måste bara snacka med min fru. Vi får se framåt sommaren. Men en 50-talsbil där hemma skulle kännas bra, det måste jag säga.
Vad är egentligen skillnaden på raggare och en rockabilly?
‒Raggare förr var ju bråkstakar som sprang runt med kedjor i fickorna och muckade slagsmål. Nu är raggarna mer charmiga gubbar. Men raggarkulturen har nog vuxit ihop med den här kulturen. Det är svårt att se skillnader.
Om du ska säga till någon som står helt utanför 50-talsvärlden, och inte fattar vad ni håller på med. Vad säger du då?
‒Gå till ett ställe som kör en rockabillykväll. Släpp prestigen. Tycker du att det svänger? Sväng med! Fan, käka, ta ett glas, upp och rör dig. Du kan aldrig göra bort dig. Det är liksom ingen som säger att ”du har ju inte lärt dig att dansa Lady Gaga, haha!” Det är inget sånt. Man ser 60-åringar som står och shejkar med 19-åringar. Det är helt avslappnat.
Hur ser du på "ny" musik?
‒Jag har inga problem med det. Man kan inte gå och peta i vad folk lyssnar på. Vissa har problem med det, men det är helt oväsentligt för mig. Bara det är äkta, att det finns hjärta i musiken.
Hur lockar man den yngre publiken?
‒Det kommer. Gå in och kolla på alla forum. Rockers vägrar att dö och det är många yngre som tar efter. Men visst, de flesta är ju 40 eller äldre, så är det. Men jag tror att det kommer med tiden.
Kan man både gilla hiphop och rockabillymusik?
‒Det kan jag inte tänka mig. Många gillar hårdrock. Det har jag märkt. För det är lite besläktat. Att folk tilll exempel dyker upp på en sån här kväll med en Metallica-t-shirt. Men jag har inte sett några kepsar på sne – än. Men det vore roligt. Och alla är jättevälkomna.