• Motiveringen av Guifs ökade behov är mycket svag.
Föreningen har i ett brev till Kommunföretag bett om mer pengar där följande mening är central: ”Vi har en lågkonjunktur och finanskris som rimligtvis borde drabba även IF Guif med en minskning av sponsorintäkterna med cirka 30 procent.”
”Rimligtvis borde” säger Guif och Kommunföretag svarar med ett treårigt avtal som mer än fyrdubblar stödet till föreningen.
• För mycket går till Guif.
Kommunfastigheter lägger nu 80 procent av sina sponsorpengar på Guif. Energi och miljös fördelning lär också landa i de trakterna. Om inte den totala sponsringen ska skena iväg måste de två bolagen nu slentrianmässigt säga nej till behjärtansvärda projekt som annars kanske hade fått stöd.
• Beslutet är dåligt förankrat.
Bolagens företrädare kan hävda att sponsoravtalen tecknas på affärsmässiga grunder och har därmed ett ekonomiskt värde för företagen. Kanske är det så. Samtidigt är de kommunala bolag varför det inte finns någon artskillnad mellan denna sponsring och andra typer av stöd till föreningslivet från Eskilstuna kommun. Den här elitsatsningen borde därför ha föregåtts av en öppen politisk diskussion där man benade ut principerna om vem som får pengar, hur mycket och varför – oavsett från vilket kommunalt konto utbetalningarna sker.
När sponsringen uppgår till ett par hundra tusen kronor kan besluten kanske få fattas lite på volley. När den närmar sig en miljon börjar det bli svårare. Heja Guif, visst. Men det befriar inte politiker från kravet att vara försiktiga med medborgarnas pengar.
För övrigt undrar jag hur det går med det idrottspolitiska program som majoriteten lovade för tio år sedan.