Nu är stockholmarna i gång igen och slår varandra i huvudet med var dom bor.
Inget är mer laddat i Storstockholmsområdet än boplatsen. Det finns fulboende och det finns finboende. Det förvirrande är att de som är ute och syns i debatten oftast är finboende trots att det allra finaste är fulboende.
Det började med att Peter Kadhammar, reporter på Aftonbladet, reste till Botkyrka och förfärades över ett konstprojekt. Kommunen har satt upp en jättelik muralmålning av tre döda gangstrar mitt i Fittja centrum. Alla tre bodde i området och ljöt våldsamma dödar. Den förste sköts av polis när han rånade en guldsmed. Den andre, "känd av polisen" mördades i en trappuppgång. Den tredje körde i hög fart ihjäl sig på motorcykel.
Tre unga människor som dog alldeles för tidigt under tragiska omständigheter.
Nu blickar alla tre ut från väggen till ett parkeringshus i Fittja centrum under texten "Rest in peace". Och Peter Kadhammar har svårt att förstå varför kommunala skattepengar alls ska sponsra sådana konstverk. Som om inte Botkyrka har nog med problem ändå, utan att lyfta upp kriminellt belastade som förebilder.
På Botkyrkas kommunala Mångkulturellt centrum, som satt upp konsten, får han svaret att "Det finns mänskliga kvaliteter. Även om man är kriminell så är man människa också".
Så sant som det är sagt och precis vad Janne Josefsson visade upp i Uppdrag Granskning häromveckan när han återvände till Fittja efter 17 år. Han letade upp grabbarna han träffade där som tolvåringar för att kolla hur det gått för dem i livet. Åt skogen kan man väl säga. Sällan har tv varit mer hjärtskärande. Gabbe har sex år på kåken framför sig medan hans bror Musse kämpar på så gott han kan för att komma upp på en hyfsat hederlig bana. Det kändes som om Janne Josefsson var den förste som tagit sig tid att lyssna på deras berättelse om den miserabla uppväxten. Rakt igenom alla skyddsnät föll de trots att skolan gjorde den ena orosanmälan efter den andra till socialen. De hade valt fel föräldrar och fick stå sitt kast.
Samhällets totala misslyckande är så flagrant att man grinar framför tv:n inför dessa kombinat av förvuxna småpojkar och förhärdade brottslingar.
Krönikan i Aftonbladet fick hur som helst religionsprofessorn Mattias Gardell att gå i taket och hänga ut Kadhammar som slem Östermalmsbo. I ett inlägg skrivet tillsammans med Edda Manga ryter Gardell till med att "på Östermalm hyllas kriminella med statyer, men alla debatterar ett litet konstverk i den 'farliga förorten'" - och påpekar att på Östermalm finns statyer av gubbs som Gustav III, en kung som inte drog sig för varken tortyr eller slavhandel. Att få svenskar numera relaterar till vem katten denne Gustav var, spelar liksom ingen roll. Säkerligen var han en stor jubelidiot - men hur troligt är det att någon annan än möjligen en professor bryr sig? Kidsen både på Östermalm och i Botkyrka förhåller sig antagligen tämligen likgiltiga.
Där skon klämmer är i stället att Edda Manga är forskare på kommunala Mångkulturellt centrum i Botkyrka och ytterst ansvarig för verket. På något sätt måste ju även en disputerad försörja sig. Ursäkta slängen, men vi som är notoriskt oimponerade av akademin tycker att pengarna i stället borde användas till fler lärare, bättre socialtjänst och en hel hord med kvarterspoliser som punktmarkerar och lyfter upp småbusarna på rätt spår igen så fort de trampar fel.
Ja, jag vet att alla ska ha rätt till KONSTEN - men att först lära sig veta hut gör det faktiskt lättare att njuta av kluddet.
Och frågan som utkristalliserar sig är: Hur ska vi någonsin kunna komma till rätta med någonting - utanförskap, stenkastning, bilbränder - och få till ett samtal om den som bor på fel ställe inte alls får yttra sig utan att först befria sina egna hoods från gamla glömda kungar och annat bråte?
Gardell bor förresten på Södermalm och Manga i Vasastan i Göteborg. Själv har jag nyss klivit ut ur skogen och bör antagligen knipa käft helt, men lutar mig mot en närstående med en hel uppväxts erfarenhet från Mellansveriges alla miljonprogram i ryggsäcken.