– Det trodde jag aldrig, tänk att jag skulle bli hundra år.
Charlotta Engelbrektsson ler från den gula sammetsstolen inne på sitt rum på Sictoniagården. Trots att synen sviker lite efter en stroke, känner hon sig pigg. Väggar och hyllorna bakom henne pryds av fotografier på släkt och vänner. Och hundar förstås, för några sådana har det blivit genom åren, spetsar, rottweilers och ungerska vallhundar.
– Hundar är förståndiga djur, det går att prata med dem. En gång i tiden hade jag två chihuahuor, de kunde jag ha i fickan, säger hon och skrattar.
Läs hela artikeln i fredagens papperstidning