Insvepta i gyllene ljus inleder de med hitten ”The Lion's Roar”. Jag har aldrig tvivlat på låtens styrka, men ikväll har den intensiteten hos en naturkraft. Duon ylar ut texten, hänger och slänger sig över sina instrument och jag vill nästan be om en andningspaus.
Det sätter ribban för kvällen, på gott och ont. Titelspåret från förra årets ”Stay Gold” bygger vidare på känslan av något överjordiskt - jag vill knappt titta ner på telefonen för att anteckna. Mycket sitter i samspelet mellan systrarna Klara och Johanna Söderberg. Säkerligen lär de, efter flitigt turnerande, ha tröttnat på varandra då och då men det märks inte nu. Ikväll är de en enhet, ett slags monument till sin egen framgång.
Åtminstone under låtarna. Det är svårt att missa kontrasterna under mellansnacket. Plötsligt är de två kvinnor i tidiga tjugoårsåldern som småpratar lite tafatt med publiken. Man påminns om det mänskliga och sårbara, och skillnaden gör bara spelningen mer intressant.
Sprickor i den musikaliska fasaden syns lätt, däremot. Ibland hittar de inte tillbaka till det gyllene skimret, utan fortsätter vara rutinerade musiker på turné. Närvaron är inte densamma under ”Blue” eller ”Cedar Lane”. Steget från riktigt bra till överjordiskt är inte långt, men avgörande.
Publiken är inte sen med reaktionerna, oavsett tillfälle. En snabb blick över axeln gör det tydligt att First Aid Kit har tagit tillbaka det folkliga i folkmusiken. Det är svårt att önska sig så värst mycket bredare publik, som tar åt sig av hits såväl som en härligt skramlig Jack White-cover.
Att framföra ”Ghosttowns” helakustiskt utan mikrofoner är inget nytt för First Aid Kit, men på avlånga Lokomotivet är det ett järvt drag. Jag vet inte hur mycket folket längst bak kan höra, men jag hoppas innerligt att de kan älska det lika mycket som jag gör. De bevisar att magin inte sitter i inramningen. Att de kan ta bort ljuset, bandet, till och med mycket av ljudet. Att musiken är större än summan av dess beståndsdelar.