Hörde en radiointervju nyligen med den 90-årige författaren.
Han vet vad han skriver om eftersom han själv numera bor på äldreboende tillsammans med sin bräckliga kropp.
För det är ju så det är: Alla som får förmånen att leva ett långt liv tvingas förr eller senare att hantera förfallet. Dessutom helst med ett glatt humör. Antagligen en betydligt större utmaning än att docka rymdstationer vid 52 (Christer Fuglesang) eller ta VM-guld i fjäril vid 15 (Sarah Sjöström).
Alla som med hyfsat jämnmod tacklar krämpor och hörselnedsättningar borde tilldelas Serafimerorden eller någon annan typ av tapperhetsmedalj för sina bedrifter. Kanske NASA har något på lut.
Det var i alla fall ett bra stycke radio, förutom då att reportern valde att låta inslaget avslutas med ett klipp där Thoursies röst sprack i vad som skulle kunna tolkas som gråt när han läste en av sina egna dikter. Medias känslosamhetspornograferande tilltar i styrka.
Kan möjligen en åldrig poet som har något att säga få läsa sina dikter i fred utan att knarrande stämband nödvändigtvis måste framställas som någon sorts valsång över livets förgänglighet? Hur vore det med lite respekt?
Hur som helst verkar Sånger från äldreomsorgen vara en bok som bör läsas. Vacker, klok och med många insikter om vad livet är. Vare sig man är 11, 43 eller 95.
Dessutom unik eftersom äldreomsorg nästan alltid behandlas inom ramen för samhällsproblem att ta itu med. Mer sällan hörs rösterna från dem som bor där. Undantaget briljanta kollegan Stig Aggestad som i tidningen Folket levererar ett fullständigt unikt perspektiv från sin utsiktsplats på Tunagården.
Nu väntar vi bara på en bok ur personalens synvinkel. Det behöver inte vara en rapportbok. Nej, kanske skulle en diktsamling om usla scheman funka bättre. Eller varför inte en roman om deltider det knappt går att försörja sig på?
En sång som ger röst åt det timvikarieproletariat varpå en stor del av äldreomsorgen vilar.
Kanske kunde det bli en ögonöppnare och väckarklocka så att vi inte bara bryr oss när det gäller just oss själva eller våra egna gamla föräldrar.