40-talisten och Eskilstunabon Lisbet Svedlind bestämde sig för att skriva en roman med avstamp i den stora generation som såg dagens ljus runt andra världskrigets slut.
‒Vi fick finna oss i trånga klassrum, 40 elever i samma klass var inget ovanligt, vi var ju så många. Visst var vi de första som fick tillgång till utbildning, men vi föddes knappast med några silverskedar i munnen. Många tog sig upp och fick det bättre än sina föräldrar, men så har det ju varit i generationerna som kommit efter oss också.
Lisbet säger att "Långt borta och länge sen" varken är ett försvarstal eller en biografi.
‒Men jag vill berätta om hur Sverige såg ut när jag växte upp. Min morfar föddes i Europas fattigaste land, jag i det allra rikaste. Så fort gick det för Sverige. Och antagligen kan det gå lika fort åt andra hållet igen.
Själv har hon ett långt yrkesliv som journalist bakom sig. Skrivlusten går aldrig över och sedan hon blev pensionär har hon gett ut med tre romaner på eget bevåg. Ytterligare en är färdigskriven och i byrålådan ligger mängder av uppslag och väntar.
‒Jag fyller 73 i år och levt sju år med tre olika cancerdiagnoser. Men förutom en ihärdig lunginflammation nu i vinter - så känner jag mig tämligen frisk, särskilt när jag skriver!