”Jag ville bo i ett land där det finns bra bibliotek”, sade Nobelpristagaren V.S. Naipul för några år sedan, när han skulle förklara varför han flyttade från Trinidad till Storbritannien.
Han fick en del kritik för det där, men jag tror att jag förstod exakt vad han menade.
Bibliotekens status är ett bra mått på vilken grad av utveckling, självmedvetande och kulturell mognad ett land har nått. Just därför är det också biblioteken som först blir utsatta för förstörelse och vandalism när ett land angrips.
För 25 år sedan, när jag vandrade om kring bland ruinerna och de sönderbrända böckerna på Nationalbiblioteket i Sarajevo, insåg jag vilken stark symbolisk gärning det är att bränna upp ett bibliotek.
Men för mig har biblioteken en mer konkret betydelse. Utan dem hade jag aldrig blivit den skrivande person jag är.
När jag växte upp åkte jag till Stadsbiblioteket minst en gång i veckan. Jag övertalade mina föräldrar att få köpa lördagsgodis redan på onsdagen. Med en chokladkaka på fickan cyklade jag fram till torget, plockade fram en Tintin-bok och satte mig i ett hörn och läste och drömde mig bort.
Med tiden växte förstås mitt läsintresse. Jag lånade hem Jules Vernes samlade verk, plöjde mig igenom alla böckerna om Biggles, sträckläste Skattkammarön, Robinson Crusoe och De tre musketörerna. Efter det fastnade jag för science fiction, även det ett sätt att drömma sig bort. En sommar läste jag en bok om dagen 30 dagar i sträck. Man kunde göra så på den tiden. När dagarna var långa och antalet måsten begränsade till att äta och sova.
Men utan biblioteket hade det förstås inte gått. Pengarna hade aldrig räckt till att köpa alla de där böckerna.
Dessutom var det bara inte böckerna det handlade om. Biblioteken spelade en annan, mycket viktigare roll. Jag gillar verkligen att de i dag utvecklas och blir informationscentraler och mötesplatser. Bibliotek utan människor är ointressant. Men jag hoppas att de klarar av att bevara en del av det jag upplevde. För mig var det som att komma till en oas, en fristad, där de hårda hierarkierna på skolgården tidigare på dagen inte längre betydde något. Där det fanns andra som delade samma intresse för böcker som jag. Det var tyst och stillsamt. Ingen som stressade på. Ingen som krävde något av mig. Dessutom var chokladen med rom och russin underbart god. Och det var inte ens lördag.
Så där satt jag och Tintin, journalisten och äventyraren. Utan hans sällskap under de där eftermiddagarna på låg- och mellanstadiet, utan den läsupplevelsen hade jag nog faktiskt inte tagit mig till biblioteket i Sarajevo 1993.
Och jag hade absolut inte skrivit den här krönikan.