Det är när tiden rinner ifrån oss som vi inser att inget är evigt. Tidsbristen är vår drivkraft. Om allt var oändligt, om livet var oändligt; då skulle inte livet betyda något.
Om livet aldrig tog slut skulle vi kunna skjuta upp alla drömmar vi vill uppleva och uppnå, vi skulle sakna mål. Och vi skulle sakna glädje.
I början av mars 2007 var livet outhärdligt av sorg. Jag kunde inte begripa hur det är möjligt att känna lycka när vi alla vet att döden tar oss förr eller senare.
Efter en tid infann sig i stället en tacksamhet för tiden tillsammans med min pappa, en insikt om att det är döden som gör oss levande under tiden vi finns till.
Lycka verkar inte heller handla om tidsavståndet till döden. Det spelar ingen roll om du är 20 år eller 95 år. Lyckan finns där ändå, glädjen avtar inte med åren.
När jag representerade tidningen på Seniormässan i Eskilstuna i veckan fanns det begravningsbyråer på plats. Först tyckte jag det var makabert; går alltså pensionärer till en mässa för att planera sin död? Väljer de vilken kista de ska ligga i?
Riktigt så var det inte. Jag pratade med två äldre kvinnor som var glada över att ha fått kontakt med begravningsbyrån. De var oerhört nöjda för ”nu kunde de planera allt praktiskt”.
Även om de själva är nöjda med planeringen så blir det ett totalt mörker för anhöriga när de försvinner, jag vet hur det känns. En känsla av att inget i livet längre betyder något, att världen rasar ihop. Men tillvaron reser sig igen. Glädjen kommer tillbaka. Nytt liv blir till och det eviga kretsloppets maskineri tuggar på till nästa dödsfall och födelse. Och så där håller det på.
Jag var på kyrkogården i torsdags. När jag gick därifrån sken solen, det kändes som vår. Det finns ingen tung sorg kvar.
Och visst är det skönt att vi fungerar så, att vi kan släppa sorgen efter en tid. Och att vi inte tänker så mycket på vårt framtida öde.
Bara fortsätter leva ordentligt när vi väl lever.