Jag är uppvuxen i ett område snarlikt Lagersberg till ytan, inte lika utsatt och inte alls lika präglat av kriminalitet, men likväl ett miljonprogram med höga hus i block kring lummiga gårdar. Som barn hejade man på den lokala alkisen, visste att det inte dröjde länge innan de som flyttade in i sexvåningshuset (det så kallade socionomhuset) snart flyttade igen och var kompis med den som kastat sten med hotfulla lappar, riktade till läraren som ingen gillade, genom fönsterrutor på skolan.
Trots allt det där levde jag skyddad från alla genrebilder av mitt eget universum.
Det var först när jag började högstadiet som jag insåg att det inte bara var typ kändisar och adeln som hade städare hemma. Först på gymnasiet insåg jag att vår fyra med plastgolv och inglasad balkong inte var ett "fint hem". Först nu ser jag hur fult det är vid den nedlagda macken där graffitin ständigt byter skepnad.
Mina barndomsminnen däremot, de innehåller spring mellan gårdarna. Att ringa på någons dörr och fråga "får Amanda komma ut och leka?". De innehåller förhoppningar om att killen man var intresserad av skulle hänga utanför kiosken och spänningen när man någon gång fick hänga med storebrors kompisar – helst så att andra såg.
Det var de minnena som kom över mig när jag väntade på bussen från Fröslunda efter att ha fått hänga med Ung fritids mobila team som under sommarhelgerna åkt runt i utsatta områden i Eskilstuna för att öka tryggheten.
Jag hade under kvällen sett ungdomarna spela fotboll, tryggt omringade av de grå betonghusen. Jag hade iakttagit sammanhållningen dem emellan som jag så självklart varit en del av i mitt eget områden under min egen uppväxt. Jag hoppades att de skulle få minnas deras egen barndom på samma trygga lyckliga sätt som jag gör.
Tidigt morgonen efter vaknade jag till nyheten att en man skjutits i benet i Fröslunda under natten.
Gårdagens romantiska skimmer försvann, den ljusa bilden av kvällen mörknade och jag lät det ske. Jag tänkte på de grå höghusen. På att ingenting, varken min egen uppväxt eller Eskilstunas förorter, kan eller bör skildras i svart eller vitt. De kommer alltid skimra i olika nyanser av grått.