I slutet av mars var hon sent på kvällen ute och rastade hunden i närheten där Eskilstunavägen går över i Brogatan. Här möts två bussar och bussen på väg upp mot Östra torget tar kurvan så snävt att han gör anspråk på nästan hela trottoaren.
‒Min väninna Marita skrek till åt mig och hade hon inte gjort det så vet jag inte vad som kunnat hända. Jag hoppade undan så gott det nu gick och fick med mig hunden Simba.
Åsa och hunden undkom med en hårsmån och när hon ringde in och ville påtala vad som inträffat måndagen därpå så slutade det samtalet med att hon blev ganska skarpt tillrättavisad i telefon.
‒Jag fick frågan om jag ville ha en återkoppling och svarade lite syrligt: Men vad tror du? Då fick jag minsann en åthutning.
Åsa vet inte riktigt om hon kan skylla på chocken över att nästan bli påkörd av en busschaufför duger som ursäkt för hennes tonläge i telefon.
Nästa incident slutade med kroppsskada. Den inträffade under nationaldagen då hon och en annan väninna tog bussen till Hällby för att hälsa på en tredje väninna där.
Den gången står bussen stilla så länge på den näst sista hållplatsen att Åsa och hennes väninna slutligen bestämmer sig för att resa på sig och gå och fråga chauffören om en detalj som hade med övergångsbiljett att göra.
‒Jag hinner bara ta ett steg så gasar chauffören i väg med sin buss och girar hårt åt vänster.
Åsa slår ut med händerna och menar att hon bokstavligen for som en vante och väninnan beskrev det hela som att hon först föll handlöst och sedan studsade mot sätet på andra sidan. Väninnan lyckades bättre med att parera för rycket framåt.
‒Jag som har en whiplashskada sedan gammalt... De här smällarna jag fick i fallet behövde jag inte.
Busschauffören stannade på en gång, reste sig upp ur förarsätet och skyndade fram till Åsa som försökte komma upp på ett knä åtminstone. Men det han yttrar fäller henne nästan effektivare än ett slag:
‒Det här är ditt fel, säger han åt mig. Du ska sitta i stolen i bussen.
‒Jag var helt övertygad om att han skyndade fram för att fråga hur det gick för mig. Kanske fråga om han kunde hjälpa mig upp. Men nej, det var inte alls vad han ville säga.
På Sörmlandstrafiken ruskar man på huvudet åt Åsa Noréns berättelse.
‒Ja, säger kommunikatören Johan Tolén. Så här vill man självklart inte bli bemött.
Johan lovar att ta upp ärendet med Transdev i Eskilstuna och understryker att det inte hör till vanligheter med två anmälningar av det här slaget.
Mellan tummen och pekfingret är det kanske två anmälningar som kommer in mot busschaufförers agerande i veckan i hela länet. De allra flesta handlar då om tider som inte passas.
‒En mindre del handlar om bemötande.
Nu har man två anmälningar från en och samma person.
‒Självklart måste vi titta närmare på det här.
Affärschefen Bengt Karlsson på Transdev har ingen detaljkunskap i just de här fallen. Inte än i varje fall. Men han är fult på det klara med att det händer incidenter.
‒Vi kör 1100 turer varje dag. Det vore väl underligt om det inte händer en och annan incident.
Men även Bengt Karlsson är också han beredd att titta närmare på just de här båda fallen.