Kvartsfinalen mellan kroaterna och värdnationen Ryssland hade jag förmånen att uppleva på en hotellterrass på ön Rab.
Matchen som spelades en lördagskväll kunde avnjutas på storbilds-tv ihop med en välsmakande grillbuffé och något kallt att dricka.
Ett trevligt initiativ från hotellets sida och det var i stort sett fullsatt.
Men det förekom några små irritationsmoment.
För det första fanns det några träd och buskar på terrassen som medförde att det var svårt att se hela bilden samtidigt.
För det andra missade killen som skötte det tekniska, det vill säga streamade matchen från en bärbar dator, att andra halvlek hade börjat, varför matgästerna gick miste om minst sex minuters fotboll (men dessbättre inga mål).
Efter 1–1 vid full tid väntade förlängning.
Någon gång under nämnda förlängning skickade någon upp en raket nere i den närbelägna staden.
Jag tänkte inte mer på det just då.
Ytterligare 30 minuters spel bjöd på två mål till, ett för vardera laget, och därför ett straffavgörande.
Någon vän av straffläggningar är jag inte, men dessa medför ju ofta dramatik, nervositet och nagelbitning av stora mått.
Ryssland–Kroatien utgjorde därvidlag inget undantag även om Balkanlandet aldrig befann sig i underläge.
Så småningom fick Ivan Rakitic chansen att avgöra drabbningen.
Barcelonastjärnan vandrade med bollen mot straffpunkten samtidigt som matgästerna höll andan.
Men innan Rakitic ens hunnit placera bollen på straffpunkten skickades en ny raket upp mot natthimlen.
Sedan en till.
Och ytterligare ett gäng.
Det hann smälla åtskilliga gånger innan Rakitic säkert skickade kroaterna till semifinal.
Då hade det stora jublet redan hunnit bryta ut på terrassen.
På grund av att vår tv-bild låg minst 30 sekunder efter verkligheten hade vi blivit vi blåsta på konfekten.
Men de flesta verkade överförtjusta ändå och hotellpersonalen bjöd direkt på inhemsk snaps.
Jag gissar att det blev en lång natt för de som orkade stanna uppe och fira – som nyårsafton fast mitt i sommaren.