Startskottet för en av Sörmlandspolisens mest omtalade utredningar genom alla tider äger rum tidigt på morgonen den 19 december 2012. En lantbrukare i Stjärnhovstrakten larmar då polisen och berättar att han har blivit bestulen på ett 70-tal kossor, tjurar och ungtjurar.
Lantbrukaren förklarar för polisen att flertalet av djuren skulle ha gått iväg på slakt samma morgon. Han hade gått upp tidigt för att ploga undan den snö som fallit under natten, så att slaktbilarna skulle komma fram.
Då upptäckte han att ladugården i stort sett var tom, berättar lantbrukaren i sitt larmsamtal.
Polisen startar en utredning om stöld och via Facebook efterlyser polisen tips från allmänheten. För säkerhets skull gör polisen ett klargörande: "Eftersom det är december så är detta inte ett aprilskämt utan fullt allvar", avslutas Facebookinlägget.
I en granngård till kobonden bor polisprofessor Leif GW Persson. Som så många andra tar han del av den inledande rapporteringen om kostölden med förvåning.
– Va faan är det här, tänkte jag. Kostölder hör ju inte till vanligheterna i Sverige. Det här var något unikt, berättar Leif GW Persson.
Även om tidningarna berättar flitigt om stölden, är det bara en västanfläkt mot den uppmärksamhet som komma skall. Det är när Leif GW Persson bestämmer sig för att granska fallet, som det blåser upp till en rejäl mediestorm.
* * *
Ungefär en månad efter det att lantbrukaren gjorde sin anmälan står stöldutredningen och stampar. För tidningen Expressen berättar lantbrukaren att han har försökt få tag i sin granne Leif GW Persson, för att se om polisprofessorn kan hjälpa till.
Leif GW Persson själv har tänkt en del på kostölden under den månad som har gått. Det är det enda som grannarna pratar om, berättar han. Och ju mer han tänker på mysteriet desto mer fundersam blir han.
– Eftersom jag själv är gammal bondläpp förstod jag att det inte är någon lätt match att stjäla 69 kor. Det är ett fasligt göra att få upp dem på en slaktbil som stinker av blod. Något konstigt var det.
När lantbrukaren till slut får tag i sin granne, berättar Leif GW Persson om sina tankar. Han anser att det måste handla om ett insiderjobb, antingen av ett slakteri, av någon anställd eller så ligger kobonden själv bakom.
– Jag sa till honom att det mest sannolika är att du själv döljer något. Han bedyrande att det inte var så och ville att jag trots allt skulle titta på det. Ja, men då kör vi då, sa jag.
När kostölden tas upp i SVT:s program Veckans brott får tittarna se hur Leif GW Persson går omkring på lantbrukarens gård, som ligger inbäddad i gnistrande vit snö.
Förutom att han delger tittarna sina teorier om möjliga scenarion ger han Katrineholmspolisen, som har hand om utredningen, en ordentlig känga.
Efter det att kobonden gjorde sin anmälan tog det mer än ett dygn innan polisen kom till platsen. Under den tiden kan viktiga spår ha försvunnit, anser Leif GW Persson.
– Katrineholmspolisen ansåg väl att de hade viktigare saker att göra. Men vad skulle det kunna vara? Anmälan handlade om den största boskapsstölden i svensk kriminalhistoria. De spelade väl innebandy, säger han.
I programmet inkompetensförklarar polisprofessorn Katrineholmspolisen totalt. Han säger att det finns ett öde värre än döden, och det är att bli mördad och att utredningen hamnar på Katrineholmspolisens bord.
Leif GW Persson är inte mildare i sina omdömen i dag.
– Hittar du på något riktigt jävelskap så ska du be att de som inledningsvis skötte koutredningen får ditt fall. Då lär du gå fri.
* * *
Plötsligt går telefonerna varma. Tidningarna, tv och radio jagar Sörmlandspolisens presstalesman Fredrik Wallén på kvällar och helger. Och får de inte svar på hans telefon, försöker de med fruns eller döttrarnas telefoner.
– Det var inte synd om mig eller min familj. Vi tog inte illa vid oss. Jag blev mest fascinerad. Ibland har vi utredningar om allvarligare brott, som mord. Det ringer då också, men inte alls i samma omfattning.
Fredrik Wallén har funderat en hel del på vilka processer det var som gjorde att mediestormen tog fart. I dag använder han kostölden som exempel när han föreläser i kriskommunikation för informatörer.
– Budskapet är att medias intresse kan fångas av fenomen som vi inte är beredda på.
Efter inslaget i Veckans brott berättar i stort sett hela landets media om polisens senfärdighet att åka till kobondens gård. I kombination med Leif GW Persson negativa omdömen om utredarnas kompetens, blir det samlade intrycket att Katrineholmspolisen är typexemplet på Kling och Klang.
Det rapporteras inte lika flitigt om de åtgärder som utredarna i Katrineholm faktiskt har vidtagit för att försöka lösa gåtan.
Polisen har bland annat förhört kobonden, grannar och de slakterier som samma morgon skulle ha hämtat djuren. Utredarna har även gått igenom bilder från de övervakningskameror som finns på en närbelägen bensinstation.
Men resultaten uteblir.
Fredrik Wallén är van vid att polisen får kritik. Ibland är den berättigad. Men i det här fallet tycker han att Leif GW Persson sköt över målet.
– Jag sa till någon tidning att han sköt mygg med kanon. Den recensionen kan jag tänka mig att återanvända, säger han.
När det blåser som värst, den 30 januari 2013, lägger Katrineholmspolisen ned utredningen. Motivet är att man saknar spaningsuppslag. Polisen har helt enkelt inte ett enda spår efter tjuvarna.
Kanske hade Katrineholmspolisen tagit ett annat beslut om utredarna hade tittat närmare på ett tips som kom in till polisen någon dag efter det att kobonden gjorde sin anmälan.
Då ringer nämligen en snöplogare till polisen. Han har något att berätta om kostölden, säger han. Den polis som tar emot samtalet förklarar att utredarna är upptagna men att de återkommer om uppgifterna bedöms som intressanta.
När ingen polis hör av sig ringer snöplogaren igen. Resultatet blir det samma.
Varför det här tipset aldrig tas om hand när Katrineholmspolisen driver utredningen är okänt. Senare ska det visa sig att snöplogaren sitter inne med avgörande upplysningar.
* * *
Redan dagen efter det att Katrineholmspolisen beslutar att lägga ned utredningen, öppnas den på nytt.
Det är inte ovanligt att nedlagda utredningar återupptas. Det inträffar till exempel när polisen får in nya tips, som bedöms kunna föra en kall utredning framåt. Vad gäller kostölden tycks inte några sådana nya tips ha kommit in till polisen mellan den 30 och 31 januari.
Mycket talar i stället för att det är medietrycket som spelar in på beslutet. Sannolikt bestämmer sig någon på Sörmlandspolisen för att Kling och Klang-stämpeln ska tvättas bort. Ärendet ska helt enkelt drivas till vägs ände.
För det är inte bara så att utredningen öppnas på nytt. Avsevärt mycket mer resurser än tidigare avsätts och ekoroteln vid Nyköpingspolisen kopplas in.
Dessutom frågar Sörmlandspolisen chefsåklagare Robert Eriksson i Nyköping om han kan tänka sig att vara förundersökningsledare. Vid stöldutredningar av den här typen brukar uppgiften normalt skötas av polisen.
Robert Eriksson tror att den uppmärksamhet som media ägnade koutredningen, kan ha bidragit till att han tillfrågades.
– Jag tyckte själv att det kunde vara bra om ytterligare en myndighet blev inkopplad, med tanke på det hårda medietrycket, säger han.
När utredningen återupptas är brottsrubriceringen fortfarande stöld. Men utredarnas mandat är brett. Det ska titta på fallet igen och försöka komma med ny "input". Det dröjer inte lång tid innan utredarna börjar leta efter annat än kotjuvar.
* * *
Under hela utredningen har kobonden hållit fast vid samma berättelse. Än i dag nekar han till brott och säger att kossorna stals.
Enligt kobonden arbetade han vid ladugården fram till tolvtiden på kvällen. Morgonen därpå gick han upp vid halv sex och då såg han däckspår från lastbilar i snön.
Just då tänkte han inte på vad spåren kunde betyda, utan plogade bort dem. Först när han upptäckte att djuren var borta började han förstå vad som hänt, berättar han i polisförhören.
Boskapstjuvarna ska alltså ha haft fem och en halv timma på sig att lasta 69 djur. Enligt folk i branschen krävs det två lastbilar och en del folk för att genomföra ett sådant projekt, men det är inte omöjligt.
Men när den angelägna snöplogaren till slut får prata med en polis förändras allt.
– Det är något av ett genombrott när vi får höra snöplogarens berättelse, säger kriminalinspektör Sune Asp, som arbetade med utredningen för ekorotelns räkning.
Snöplogaren berättar att han plogade vägarna omkring kobondens gård det aktuella datumet. När han passerade gården strax före klockan tre på natten, fanns det inte några lastbilsspår i snön.
Polisen får dessutom tag i ytterligare en snöplogare. Han berättar att han passerade gården strax efter fyra samma morgon. Då fanns det inte heller några lastbilsspår på vägen.
– Tjuvarna hade alltså bara drygt en timma på sig att lasta 69 djur. Det går inte ihop, säger Sune Asp.
Leif Gustafsson, kobondens försvarsadvokat, är av en annan uppfattning.
_ En kostöld av den här omfattningen är noga planerad och vi kan förutsatta att det finns ansenliga resurser bakom. Dessutom tar man inte särskilt stor hänsyn till djuren vid en stöld, och då går det fortare, säger han.
* * *
De resurser som polisen har investerat i utredningen ger resultat.
Den 3 december 2013 åtalas kobonden för försök till grovt bedrägeri. Enligt polis och åklagare ska han ha försökt att lura sitt försäkringsbolag på en halv miljon kronor genom att påstå att de 69 korna hade stulits.
Kobonden själv nekar till brott. Han anser att polis och åklagare inte har något att komma med utan att de har pressat fram ett åtal.
– Utredarna kunde inte leva med den kritik de utsattes för i massmedia. De var helt enkelt tvungna att visa upp något. När de inte klarade av att hitta tjuvarna riktade de in sig på mig. Rättegången ska ske i domstolen och inte i media, säger kobonden.
När polisens misstankar riktar in sig på kobonden, blir det mer angeläget för utredarna att kartlägga hur djurhållning på gården har sett ut.
En rad märkliga omständigheter blottläggs. Det visar sig att enligt Jordbruksverkets register ska det i oktober 2012 finnas 348 djur på gården. Men när länsstyrelsen gör en inspektion samma månad får de uppfattningen att antalet djur är betydligt färre.
Polisens slutsats är att de 69 kor som anmäldes stulna den 19 december 2012, inte fanns på gården vid denna tidpunkt. Men var har de då tagit vägen?
– Det är inte en fråga som vi har försökt att besvara i utredningen. För det misstänkta brottet spelar det ingen roll, säger Sune Asp.
Det visar sig också att länsstyrelsen och kommunens djurskyddsinspektörer vid flera tillfällen har riktat kritik mot djurhållningen på gården, bland annat har flera av djuren inte varit korrekt märkta.
Så sent som i början på november 2012 hotas kobonden med djurförbud om han inte rättar till bristerna. Länsstyrelsen skriver att de inom kort tänker göra en förnyad inspektion och att man då vill se listor över djuren.
Innan inspektionen har genomförts gör kobonden sin stöldanmälan.
* * *
När rättegången mot kobonden börjar nu på onsdag den 2 april, har den massmediala stormen lagt sig sedan länge.
Och det är föga troligt att Leif GW Persson gör något uttalande som gör att den blåser upp igen. Han tycker att Sörmlandspolisen har presterat en gedigen utredning, men tillägger att den "naturligtvis lider av Katrineholmspolisens inledande missar".
I polisens genomgång av djurhållningen på kobondens gård, tycker han sig se en möjlig bakgrund till det misstänkta bedrägeriförsöket.
– Han har sannolikt slaktat av djur svart. När han får reda på att Länsstyrelsen ska komma och räkna djuren grips han av panik och gör sin stöldanmälan. Det är en rätt tragisk historia. Det är ju uppenbart att han har tappat allt.
Lägger du det här bakom dig nu? Eller ska du vara med på rättegången?
– Får jag bestämma kommer jag till Nyköping. Men jag ska operera en höft några dagar innan. Vi får se hur pass pigg jag är.