Gubbsjukt, visst. Men detta är Ryssland och kalendern passar in i den officiella marknadsföringen av Putin som karlakarl och sexsymbol.
Initiativet till kalendern kom från ett par unga män med goda band till regimen. Det är självklart. Utan godkännande från högsta ort hade kalendern aldrig kommit ut.
Gissa då vad pinupporna studerar. Journalistik.
Det fick några andra studentskor vid samma fakultet att svara med en egen kalender där de lät sig fotograferas svartklädda och med igentejpade munnar intill frågor till Putin som ”När friges Chodorkovskij?” och ”Vem mördade Anna Politkovskaja?” Den kalendern existerar bara i digital form, på webben, men har redan fått stor spridning i det subversiva Ryssland som lever där.
De här berättelserna borde oftare komma fram till oss som lever i frihet. När de som utbildar sig till granskare av makten kastar av sig kläderna i en hyllning till den store ledaren säger det något om graden av moralisk korruption i ett samhälle. Men i Ryssland finns även, som synes, unga människor som inte låter sig korrumperas och som är beredda att ta stora personliga risker för att manifestera sitt motstånd.
I SVT:s Korrespondenterna i onsdags berättades en annan historia om Ryssland. ”Claes JB Löfgren […] gör upp med den ryska folksjälen” står det i programpresentationen. Sug lite på den formuleringen. Och sedan blir det just så illa som man kan befara när utrikeskorrar veckar pannan och vandrar in i de nationalpsykologiska labyrinterna.
Tonen sätts redan i den inledande presentationen av Lena Scherman som beskriver en mediebild av Ryssland som det nu ska göras upp med: ”Några starka män styr ett förtryckt folk som aldrig får den demokrati de förtjänar. Frågan är om den bilden stämmer, om demokrati är svaret på Rysslands problem, om demokrati är vad ryssarna själva vill ha.”
I programmet får sedan ”ryssarna” komma till tals i skepnad av en snabbköpskassörska, Nadezjda, som gillar Putin och Medvedev och anser att det finns alldeles lagom med demokrati. Även andra personer medverkar. En säkerhetsvakt tillika ex-polis berättar om korruptionen. En skådespelare ger en inblick i hur Moskvaeliten lever. En sociolog talar om bristen på förtroende i det ryska samhället och en analytiker vid Carnegie-stiftelsen ser tillbaka på de tidigare misslyckandena att bygga upp demokrati i Ryssland.
Men det är Nadezjda som får symbolisera den vanlige ryssen – inåtvänd, politiskt okunnig och allmänt till freds med regimen.
Löfgren avslutar med att reflektera över Rysslands rörelse bort från demokrati: ”Efter två världskrig, ett inbördeskrig och den tumultartade övergången från 70 år av kommandoekonomi och polisstat till 90-talets rövarkapitalism så är det kanske något som ryssarna faktiskt behöver och det är en inställning som jag som västerlänning inte kan moralisera över.”
Det påminner inte så lite om värderelativismen i 70-talsvänsterns tal om de politiska förhållandena i tredje världen. Demokrati är visserligen bra för oss i väst, men för dem där borta passar det nog inte. De – kambodjaner, tanzanier, kubaner – har ju en annan historia, en annan kultur.
För övrigt håller inte Löfgrens förklaringsmodell. Även Ukraina har upplevt två världskrig, kommandoekonomi, polisstat och rövarkapitalism men är i dag ett ojämförligt friare land än Ryssland, även om det har tagit ett par steg tillbaka sedan årets skifte på presidentposten.
Grundfrågan är mycket enkel. Om alla människor oavsett ursprung och hemvist har samma värde, förtjänar ryssar att åtnjuta lika stor politisk frihet som svenskar. En tioåring förstår denna moralfilosofi. Det borde även redaktörerna på Sveriges Television göra.
Fotnot: Länkar till de två kalendrarna finns på ledarbloggen.