— Att jag har kunnat anpassa mig efter konjunkturens och branschens svängningar är en starkt bidragande orsak till att jag fortfarande verkar som kulturentreprenör, säger Håkan Olsson när vi ses i hans hus i Bie.
Den otroligt sociale gårdshunden Peps ser till att ha huvudrollen till en början, innan han lägger sig till ro.
Håkan har alltid varit kulturföretagare. Nästan som en kameleont har han växlat sin verksamhet efter läget. Det går inte en dag utan att han undrar: "Varför gör jag det här egentligen. Ska jag inte göra något annat?". Den egensinnige Håkan vill gärna bestämma det mesta själv och därför har det passat honom bättre att driva eget än att vara anställd. Han har visserligen varit anställd och har både jobbat med struliga ungdomar i Sollefteå samt i Stockholm, men entreprenören i honom har gjort att han drivit ett gym, har varit återförsäljare för hälsoprodukter och jobbat som frilansfotograf. Denna erfarenhet ledde till ett uppdrag att fotografera hovet.
— Jag plåtade Kungen och Silvia vid invigningar och sådant. Jag orkade i fyra år. Det var så fruktansvärt tråkigt med en massa väntan, säger Håkan med betoning på väntan.
Han ville hitta något mer kreativt. Det blev reklambyrån som han knappt vill nämna vid namn.
— Den hette något så fånigt som Medieföretaget Bildpennan.
Det var då grafiska formgivningen började komma in i bilden.
— Jag har alltid varit intresserad av färg och form och haft blick för det. Jag fick kontakt med en person på Ordfront Förlag 1988 och började formge lite saker. Jag köpte i spåren av det en stor tryckpress och kunde då både formge, trycka och fotografera.
En av de största företagsutmaningarna var när byggbranschen fullständigt dippade.
— Vi hade då specialiserat oss på kundtidningar i fastighetsbranschen och på två veckor försvann 90 procent av kundunderlaget.
När IT-bubblan sprack inträffade ett liknande scenario.
— Vi hade tryckt de ekonomiska rapporterna för både Icon och Framtidsfabriken. IT-sektorn gick som tåget och självklart hade vi en massa kunder inom den branschen. Plötsligt var det som att sätta tändstickan mot ett papper.
Företaget hade då 12 anställda och det var en tuff tid med uppsägningar. 2005 blev det en omstart för Håkan då bokförlaget Mormor såg dagens ljus. Det udda namnet härrör sig från att Håkan tyckte att bokförlagsbranschens företagsnamn var "bedrövligt tråkiga" och nästan bara bestod av efternamn. Han ville hitta ett namn som man hör en gång och sedan kommer ihåg, både med värme och med ett leende på läpparna.
— I duschen, var annars, rann det till i hjärnbarken och jag såg min mormor, som då var i livet, framför mig.
Mormor var en kvinna som styrde hans släkt med järnhand, sträng som bara den, men rättvis och omhändertagande gentemot barnbarnen. Så Mormor fick det bli.
— Jag har krokat fast mig på den lite mer smala skönlitteraturen samt konstböcker och faktaböcker med många och bra bilder. Men jag ger ut böcker i de flesta genrer och även mer kommersiella titlar.
För bokförlaget Mormor har det varit med- och motgång. Som bäst har förlaget omsatt 2,5 miljoner kronor, ungefär.
— 2008 kom en rejäl svacka och jag dippade ner på en miljon i omsättning. Nu är det på väg upp igen och jag har nyligen tagit in en delägare.
Håkan tycker att det har "blivit för mycket korvförsäljning i branschen", att det säljbara går före kvalitet i många utgivningar hos de stora förlagen. Samtidigt erkänner han att de stora jättarna också ger ut "det bästa". Numer handlar det inte för honom om att göra de stora pengarna, även om de drömmarna har funnits. Att författare som skriver mer smal litteratur kan söka kulturbidrag påverkar förstås att sådana alster kommer fram, även Håkan tar tillfället i akt att söka sådana pengar. Men EU-bidrag skulle han aldrig komma på tanken att söka.
— Då skulle man behöva anlita en konsult och så hade alla pengarna ätits upp på en gång.
Han har också två andra ben att stå på: Olssons grafiska där han möter upp print-on-demand-trenden och fångar den kundkretsen samt trycker lite enklare grejer. Samt konstböcker, vilka är inlagda en tredje firma.
När jag frågar honom vilket motto han har kommer först ett spontant svar:
— Överlev dagen!
Men han ändrar sig direkt:
— Nej, eller hur Peps, säger han till sin ständige följeslagare, gårdshunden. Mottot förändrar vi dag för dag, efter dagsform och förutsättningar.