Att be om förlåtelse däremot är en allvarlig sak och handlar om avsikter och underlåtelser. När jag ber om förlåtelse erkänner jag att jag har gjort fel och att det inte finns några användbara bortförklaringar till att jag gjorde som jag gjorde. Jag borde ha vetat bättre, borde ha tagit reda på fakta, borde ha satt mig in i andra människors känslor, borde ha hållit mina löften. Kort sagt: Det som behöver förlåtas kan inte ursäktas.
Är inte detta bara närmast religiösa hårklyverier från en självutnämnd språkpolis? Faktiskt inte. Det viktiga är inte hur orden används, utan medvetenheten om att det rör sig om två helt olika slags förhållningssätt till felsteg. Ofta rörs de två ihop och resulterar i svår förvirring.
Jag tänker på Håkan Juholt. Kort efter att Aftonbladet avslöjade att han låtit riksdagen betala sambons boende, bad han mångordigt och upprepade gånger om ursäkt, destillerat ungefär så här: Jag borde ha känt till reglerna, men jag har hela tiden trott att jag gjort rätt. Ursäkta.
Att han borde ha känt till reglerna men inte gjorde det, gör uttalandet om att han trott att han gjort rätt överflödigt. Samtidigt som det mildrar den moraliska dimensionen som ryms i själva erkännandet om åtminstone ett formellt tillkortakommande. Första halvan är i princip en bön om förlåtelse, i andra halvan ogiltigförklarar han densamma och alltsammans utmynnar i ett otydligt pudlande.
En annan del av krishanteringen gick ut på att Juholt konstaterade att väldigt många människor var besvikna på honom. Hans ögon såg så ledsna ut och hans Oskarshamns-r rullade så svårmodigt när han sa det, att man lätt kunde luras att tro att han faktiskt bad om ursäkt. Men vad sa han till de besvikna människorna, om inte att de egentligen borde sluta vara besvikna på honom – han hade ju trott att han gjort rätt?
Och så var det mediedrevet. Ingen partiledare har någonsin utsatts för ett sådan drev som han, påstår Juholt. Det är möjligt, men har ingenting med skuldfrågan att göra. Intet.
Så skulle Håkan Juholt hastigt och lustigt ge sig ut på något slags förlåt-turné. Av rapporteringen att döma, har det inte blivit så mycket av den. Juholt har snarare tagit tillfället i akt och agiterat på sitt typiska sätt. Indignerade utfall mot ”ökande klyftor” och ”vinstintressen” men otydliga och skiftande besked om de socialdemokratiska alternativen.
Men plötsligt, i en intervju från i onsdags på Expressens webb, hör jag Juholt ta ursäktandet till nya osannolika dimensioner. Han tar tillbaka sin ursäkt! Han ångrar att han inte först tog reda på exakt vad han gjort för fel, innan han bad om ursäkt. För, visade det sig, man kan ju faktiskt inte riktigt säga att han brutit mot några regler.
Tyckte Juholt då att han inte längre borde be om ursäkt, undrade journalisten. Jo, absolut, visst skulle han be om ursäkt, han hade ju gjort fel. Vänta nu. Vad tycker Juholt att han har gjort för fel? Finns det någon som vet det? Har någon hört honom säga att det var omoraliskt att låta skattebetalarna bjuda flickvännen på hennes boendekostnader?
Juholt själv har uppenbarligen gått vidare och bytt pudelpälsen mot profetmanteln. Tvärsäkert förutsäger han nu dels att han kommer att leda partiet till stora valframgångar, dels att hans egna misstag kommer att te sig bagatellartade när det ”borgerliga experimentet” inom kort faller.
Min uppriktiga ilska över att en av Sveriges ledande politiker saknar moralisk kompass falnar. Med stigande förfäran ser jag hur precis allt vad verklighetsförankring heter har lossnat för Arbetarpartiet Socialdemokraternas ordförande.
* * *
Efter tre och ett halvt år som ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, har det snart blivit dags för mig att gå vidare. Från och med den 1 december kommer jag att skriva för Liberala Nyhetsbyrån i Stockholm, men blir kvar som gästkrönikör på denna ledarsida.
Mina år i Eskilstuna och på tidningen är oförglömliga och oskattbara. Jag ångrar förstås ingenting.