Aktionen mot Bofors och det som följde var som hämtat ur instruktionsboken. Martin Smedjebäcks och Anna Anderssons inbrott i vapenfabriken i Eskilstuna hade ett tydligt politiskt syfte. Aktivisterna använde inte våld eller försatte någon person i fara när de förstörde vapnen. De försökte inte komma undan rättslig påföljd. Tvärtom gjorde de sitt bästa för att underlätta polisens och åklagarens arbete.
Det sista är centralt. Genom att förvandla rättegången till en politisk manifestation och villigt ta sitt straff hånar aktivisterna själva tanken om den rättsliga processens uppfostrande och avskräckande verkan. Den tilltalade förvandlas i många betraktares ögon till åklagare.
Men leder inte sådana aktioner till att respekten för lagar undergrävs i vidare mening? Nej, helt enkelt eftersom ytterst få människor är beredda att utöva civil olydnad i dess rena form. Däremot bidrar aktionerna till att utveckla samhället, provocera fram debatt som annars inte hade kommit till stånd.
Och här plockar jag gärna upp fredsaktivisternas handske för att säga att de har fel i sakfrågan.
”Den svenska vapenexporten är större än någonsin. Jag kan inte tyst se på när vapen tillverkade i Eskilstuna används i krig och konflikter världen över. De 14 granatgevär vi oskadliggjorde i oktober kommer aldrig kunna användas för att skada eller döda någon människa” säger Anna Andersson i ett pressmeddelande.
Sant. Förstörda vapen kommer inte att kunna användas. Sant är också att de så kallade lätta vapen som fredsaktivisterna gav sig på är sådana som används i krig världen över, framför allt i inbördeskrig i fattiga länder. Granatgeväret Carl Gustav är en favorit hos terrorister och krigsherrar.
Men, vapnen används även av svensk militär för att försvara Sverige samt i fredsbevarande och fredsskapande insatser världen över – för att stoppa folkmord, lindra nöd och hålla samma krigsherrar i schack.
Vapenexporten är en lite svårare fråga. Den som väl har sålt ett vapen kan aldrig, oavsett hur reglerna för försäljning ser ut, förhindra att vapnet hamnar där man inte vill att det ska hamna. Samtidigt är den svenska försvarsmakten, i likhet med så gott som alla andra länders, beroende av vapenköp. Och om det är rätt att köpa, varför är det fel att sälja till andra länder?
Den som vidare tror på tanken att varje stat, oavsett dess styrelseform, har rätt att freda sig mot väpnat angrepp, kan inte neka diktaturer den moraliska rätten till ett militärt försvar eller vägra sälja vapen till dem.
Kuwait angreps och ockuperades av Irak 1990. En USA-ledd koalition drev snart ut irakierna varefter Kuwait rustade upp sin försvarsmakt. Så gjorde även flera andra länder i området som just hade sett vad Irak kunde ta sig till. Var det då fel av väst att på 1990-talet sälja vapen till diktaturen Kuwait och diktaturen Saudiarabien?
Som en klok man sa: Det är lätt att sjunga med änglarna – betydligt svårare att hantera ondskans makter.