Jodå, Lill-Babs kan fortfarande. Hon har kanske inte samma enorma energi som för några år sedan, och hon sjunger kanske med bara aningen lite mindre kraft.
Men hon har så mycket mer att säga i dag. Om alla de sakerna som betyder något och hon samlar ihop sånger som har något väsentligt att yttra.
Och egentligen går hon ändå bara från A till B på två och en halv timme. Hon inleder med en sång av Allan Edwall och avslutar med Barbro Hörberg. Mellan de polerna finns ett helt pärlband med sånger av Lars Forssell, ett potpurri med svensktoppsfavoriter, som framkallar allsångsiver bland alla de tvåhundra i publiken, och ett rock n’ roll-medley som bland annat rymmer Lucille.
Den röda tråden i hela showen, som är ytterst sobert framförd med en projiceringsduk, som nästan ständigt visar människor som Lill-Babs mött, artister hon delat scen med, är att man ska ta tillvara på den utmätta tiden.
Hon bjuder på en vacker parentation över de vänner och kollegor som inte längre är med oss, och hon berättar historier om Margaretha Krooks besök i de norra obygderna.
De varmaste applåderna får hon för verserna som fungerar som en hyllning till både buskisen och fornstora bröllop, som varade i minst två dagar. Halsbrytande texter på rim.
Ganska tvära kast mellan allvar och tjo och tjim. I nästa ögonblick slog hon an en eftersinnad ton och bjöd på Lars Nordlanders Det här är mitt liv.