Mötet fick mig att tänka på mitt eget frimärkssamlande som barn. Det var min farfar – en minst lika hängiven samlare, av alla möjliga och omöjliga föremål – som introducerade mig för de små papperslapparna. Han var ofta på loppis och kom alltid hem med prylar som eventuellt, i något tänkbart sammanhang, skulle kunna vara "bra att ha". Och frimärken, i mängder.
Jag vet inte hur många timmar jag stått vid en kastrull med kokande vatten, för att ånga loss vackra frimärken från vykort och brev. Jag har pressat dem raka, sorterat och satt in i album. Jag minns att jag var särskilt förtjust i svenska naturmotiv och att jag hade en ganska imponerande mängd märken med brittiska drottningens ansikte mot olika bakgrundsfärger.
Men jag var långt ifrån så entusiastisk som Sven Lindell, som måste sägas ha tagit filatelinörderiet till en helt annan nivå. Han intresserar sig bland annat för poststämplar, och har särskilda album för vart och ett av Sveriges landskap. I albumen är frimärkena sedan sorterade efter orterna i alfabetisk ordning och därefter i kronologisk ordning.
För att testa honom bad jag honom ta fram frimärken som stämplats i Jättendal, den lilla hälsingehåla som har en särskild plats i mitt hjärta. En gång i tiden fanns där matbutik, bank och skola – så jag chansade på att det funnits ett postkontor också.
På någon minut hade Sven Lindell tagit fram sina frimärken med poststämpel Jättendal. Postkontoret var öppet 1912–1972, upplyste han vidare.
Frimärkssamlande är verkligen allmänbildande, precis som Sven Lindell säger.