Det har kört ihop sig med vädret, påstås från Nasa och det är väl ingen överdrift.
Blir det inte gynnsammare vindar i Florida så sitter Fågelsången och de andra astronauterna just nu och käkar salttabletter förgäves.
Gång på gång har återinträdet i jordatmosfären skjutits upp.
Om man till äventyrs skulle avkrävas en åsikt i frågan så verkar det inte direkt vara något guldläge att ligga och sväva i viktlöst tillstånd utan att veta när man, om alls, kan återvända till jorden.
Hur mysigt det än varit att göra luftkullerbyttor och leka ”inte stöta golvet” där ute på himlafästet – så måste det väl ändå vara lite nagelbitande att inte veta när, om och var man ska ha huvudet upp och fötterna ner nästa gång.
Florida eller Kalifornien kan väl kvitta lika, bara man kommer ner.
Är verkligen astronauter annorlunda funtade än vi andra? Drabbas inte även de av lite eftertänksamhetens kranka blekhet där de ligger och svävar i ovisshet om landningstillstånd och markkontakt?
Var det inte trots allt lite överskattat det där med att sno runt i avancerad luftakrobatik och försöka slå Cirkus Scott på fingrarna utan att ens ha tagit grundkursen på barr?
Förr landade alltid alla astronauter i havet och låg och flöt i flotte ett tag innan Nasa kom och plockade upp dem – och i veckan har ännu en sådan möjlighet till vattenlandning öppnat sig.
Ty Nordostpassagen ligger isfri för första gången i världshistorien och handelsfartygen har redan tagit fördel av att sjövägen mellan Europa och Asien kortats med tusentals kilometer.
Tack vare den globala uppvärmningen pilar de nu snabbt som ögat med sina laster och minskar därvidlag både tranportkostnader och koldioxidutsläpp.
Man undrar vad den gamle upptäcktsresanden Nordenskiöld tänker om saken. Just där denna oväntade genväg uppstått satt han fastfrusen i isen med sitt skepp Vega i tio månader, från september 1878 till juli 1879, och funderade med största sannolikhet en hel del över vad han egentligen hade där att göra.
Några frivolter var det förmodligen inte tal om. Å andra sidan blev han adlad när han väl lossnade.
Hur som helst har den upptinade isen väckt hopp om att det nu ska bli möjligt att utvinna olja, gas och mineraler som hittills legat infrusna i Nordpolen. På det att utsläppen må fortsätta att ticka på.
I mina öron låter sådana grejer som om klimatkonferensen i Köpenhamn är viktigare än någonsin.
Och att Fuglesang och de andra kanske, när allt kommer omkring, inte är så himla tvärsäkra på att de alls vill tillbaka.