Hon möter i lugnet vid Kvisterhult i Julita och ordnar med grindens specialanordning som ska stoppa hunden Max från att smita. I vardagsrummet väntar tårta från den lokala handlaren och maken och auktionspartnern Ove finns med som side-kick vid intervjun. På frågan hur stor del av Lillevies liv auktionerna är svarar hon:
– Det är nog hundra procent. Vi gör inget annat nu. Jag tycker det går bra. Jag tycker det är lika roligt varje måndag när jag kommer ner och börjar en ny auktion.
Döttrar i Ludvika
Lillevie växte upp i Karlstad och tänkte bli gymnastikdirektör.
– Men det blev inte så. Jag höll på med så mycket annat och min äldsta dotter föddes 1959. Då rann det ut i sanden.
Då var Lillevie 18 år och senare fick hon en dotter till. Numera har hon också fyra barnbarn.
– De bor kvar i Ludvika allihopa.
Lillevie bodde i Grängesberg och Ludvika mellan 1962 och 1976. Hon kom dit i och med att hon träffade sin första man.
– Jag har jobbat som gymnastiklärare på Östra skolan i Grängesberg. Och jag jobbade inom Dalarnas gymnastikförbund.
När hon så småningom hamnade i Vingåker 1976 tillsammans med maken Ove ledde hon gymnastik och jazzdans på orten.
– Oves före detta svåger hade auktionsfirman i Läppe och ville vi skulle ta över. Ove hade lite hum om det, jag hade aldrig varit på en auktion.
På frågan hur det var att komma in i den branschen säger Lillevie:
– Det var roligt! Inga problem. Alla var så hjälpsamma, hans före detta familj, före detta fru, och broder och före detta svägerska. Det var inga problem alls.
Har stenkoll
Sedan den tiden har Lillevie avancerat i graderna. Hon har stenkoll. När Ove får telefon och sticker in en fråga till henne har hon svar direkt: ”Du, den där 1791, är den med?” ”Nej!” svarar hon på studs.
– Det är bra att ha ett kom-ihåg. Än så länge har jag det, säger hon.
– Jag plockar upp grejerna, sorterar, numrerar hela auktionen, jag ringer in annons till tidningen och talar in på telefonsvararen vad som är med på auktionen.
Maken skriver in uppgifterna från Lillevie i datorn.
– Jag tycker det har gått bra. 35 år har vi hållit på och ändå är det roligt. Sen är vi lediga ibland, aldrig samtidigt, för vi har två hundar, säger Lillevie.
Reser till Gran Canaria
När hon vill koppla av riktigt, då bär det av långt bort.
– Då åker jag till min väninna på Gran Canaria och deras hus. Där rensar jag ogräs och skär kaktusar och så åker vi på marknader och till hennes spanska släkt, hennes man är därifrån.
Som liten undgick Lillevie med knapp nöd tuberkulos. Hon låg en tid på Arvika sanatorium, liksom sin mamma, som hon förlorade som femåring.
– Jag kommer ihåg att hon stod på en fransk balkong och vinkade. De sa ”det där är din mamma”. Jag är uppvuxen hos min farmor.
Livet redde sig ändå och nu stundar 70-årsdagen.
– Kommer det nån på torsdagen när jag fyller så är de välkomna. Annars tror jag jag spar firandet tills det blir varmare.