Och inte sällan är det just med storband som Eric Gadd gett konserter, men här är han ensam på scenen, uppbackad enbart av eget akustiskt gitarrspel och med sin alldeles extremt extraordinära pipa som främsta instrument.
Det är säsongspremiär på Marys café – både björkrisscenografin och bajamajan går i ursvenskt försommargrönt och står i bjärt kontrast till den amerikanska musikgenre som utvecklades när bluesen stötte ihop med gospeln.
Men Eric Gadd behärskar sammansmältningen till fullo och med honom vid styrpulpeten känns fusionen fullständigt klockren.
Med 30 år som Sveriges främste uttolkare av soul har Eric Gadd formidabel koll på röstregistret, publiken njuter av gamla favoriter som ”Do you believe in me”, ”Heaven is asleep” och ”Tvåhundratusen”, men inte många hänger med när han går upp i falsett och manar till allsång.
Många av låtarna har funnits med länge och antagligen mellanpratet också, ändå känns det äkta när Gadd berättar om predikanten som dök på honom vid Times Square i New York och inspirerade till ”Excuse me Hallelujah”. Detsamma gäller kärleken till Prince, som hyllas med ”I wanna be your lover” - och kanske är det som en svensk Prince Gadd bäst beskrivs, åtminstone röstmässigt. Hans egen favvo, ”Let´s stay together”, har också en historia - låtens upphovsman Al Green titulerar sig förutom gospelsångare även Reverend, alltså pastor, och lär numera, enligt Gadd, mest ägna sig åt själavård i sin kyrka.
Sånt Gadd skrev som 18-åring blandas med låten som släpptes så sent som i torsdags och när extranumren tonar ut över klorofyllstinna Åkerbygärden kunde Marys lika gärna ligga på South Side Chicago. Iallafall av svänget att döma.