Jag är helt såld. Just nu tillbringar jag avsevärt många timmar med hörlurar på skallen, liggandes i soffan och blundar medan jag lyssnar till den amerikanska podcasten The Rewatchables. Där sitter några grabbar (ibland även tjejer) vid en mick och snackar om gamla filmer på ett tjafsigt och underhållande sätt som påminner om min egen ungdom. Ni vet, då man högröstat kunde argumentera för varför man gillade Richard Dreyfuss mer än Robert Shaw i filmen ”Hajen”. Och den filmen är bara en av dem som entusiastiskt dissekeras i The Rewatchables. Huvudidén för podden är att snacka om gamla filmer (men inte alltför gamla filmer, vissa är väldigt nya) som tål att ses igen (som är rewatchable). ”Gudfadern” är en av de äldsta filmerna. En annan är neovästernfilmen ”Tombstone” från 1993, då utskrattad för alla överdimensionerade lösmustascher, men som nu diskuteras ingående och seriöst. Andra filmer som analyseras är ”Die Hard”, som i princip gjorde Bruce Willis till superstjärna över en natt, och ”Jurassic Park” där gammal och ny filmteknik möts en sista klämtande gång innan dataanimationerna tar över fullständigt. ”Sista gången man såg en riktig helikopter på film”, som en av killarna i podden uttrycker det.
Lyssningarna av The Rewatchables har fått en gammal sorts filmlust att vakna upp inom mig. Ni vet, från den där tiden då man bekymmerslöst kunde diskutera en actionfilm som ”Taken” i samma andetag som en film av Fellini eller Bergman. Då man sågs i svettiga gillestugor och petade in vhs-kassetter i bandspelare och kollektivt upplevde Quentin Tarantinos första film ”Reservoir Dogs” med stor förundran. The Rewatchables återskapar min ungdoms sätt att prata om film och det är först nu jag känner hur mycket jag saknar det.