Hon är en av dem som engagerar sig i Spes och berättar att det här finns samtalsgrupper för dem som vill.
‒Där kan man träffas och prata eller inte prata. Men bara möts. Det finns samtalsledare som själva är drabbade men som har fått bearbeta det en tid. Det är någon som vet och det kan vara bra att få träffas utan att känna någon press, men veta att det finns andra som varit med om samma sak. Det kan vara ett möte i tystnad men ändå med förståelse.
För varje självmord finns det kring 10 drabbade, brukar det sägas.
Kerstin Hermelin tycker att siffran är lite låg.
‒Förutom familj och vänner är det också arbetskamrater. Det finns så många.
Hon brukar använda termen fritt fall för att försöka beskriva hur den som förlorat någon kan må.
‒I allmänhet är man ganska förstummat. Förstenad. I början är det väldigt svårt att tro att man ska kunna gå vidare och i saknaden och chocken kan det också finnas en stor känsla av skuld. Vad var det jag inte såg?
En del kan uppleva det som svårt att söka hjälp.
‒Man är trots allt ensam om sin oro. Därför är det så viktigt att prata om det och lyfta fram det.
Genom att höra andras berättelser kan skulden bearbetas.
‒Man kan lära sig att leva med den. Sorgen, frågorna och saknaden finns alltid. Just därför måste man få hjälp och inse att det kommer en dag när man kan, om inte acceptera, så i alla fall leva med detta, säger Kerstin Hermelin.
Hon tror att det för en del kan kännas svårt att hitta vägen till någon att prata med.
‒Kommunerna borde vara tydligare med information om hur och var man kan söka stöd. Allt för många anhöriga mår så dåligt att de riskerar att bli långtidssjukskrivna.