En alldeles vanlig torsdag sitter jag istället på jobbet och följer mina kollegors nödrop i sociala medier.
De är vanliga nuförtiden.
En redaktör på en stor Stockholmstidning sitter fast någonstans mellan Stockholm och Knivsta för att tåget aldrig kommer. Ibland twittrar hon om sin burk med yoghurt och hjortronsylt som ligger i handväskan. Hon förbannar sig själv för att hon glömde ta med sked.
Söder om Mälaren sniglar sig en ledarskribent fram på ett annat tåg. Hennes te-termos är tom. Hennes enda länk till civilisationen är en mobiltelefon med knackig täckning.
Någonstans i Uppsalatrakten svär en av mina gamla barndomsvänner på att han ska rösta för ett förstatligande av allting så att tågen börjar gå i tid igen.
Han blir alltid sådär drastisk när han är hungrig. Nu är han pank och strandad på en främmande station.
Kanske kunde man be Myndigheten för samhällskydd och beredskap att ta fram en pamflett som berättar vilka förnödenheter folk bör ta med sig på en tågresa, tänker jag. Och någon sorts statlig rekommendation om hur länge man måste kunna klara sig utan hjälp om man begått misstaget att ta tåget.
Så gjorde man ju i telefonkatalogerna förr i världen. Fast då fick vi veta vad vi skulle göra om kriget kom.
En burk yoghurt verkar vara ett minimum för en modern tågresenär. Glöm inte skeden. Kanske ska man också ta med en egen soppåse att återvinna skräpet i eftersom papperskorgarna ombord brukar bli överfulla när tågen står stilla?
Kaffe förstås. Och en snickers om man har problem med humörsvängningar vid svår hunger.
Vill man inte dela ut pamfletten med snigelpost kan man ju mejla den till alla svenska hushåll.
Jag föreslår att vi kallar den "Om tåget kommer".