Det är lätt att förstå de manifesterande. Under ett års tid har de kastats mellan hopp och förtvivlan. Köpare har dykt upp och försvunnit och signalerna från GM-ledningen har av naturliga skäl uppfattats som motstridiga. Med tanke på den dramatik som varit har de Saabanställda och deras fackliga företrädare fram till nu visat imponerande uthållighet.
Med det sagt var de hårda slagorden mot GM – ”Gangster Motors”, ”Greedy Morons” – djupt orättvisa. Saabs personbilstillverkning har aldrig stått på egna ben. Tack vare General Motors fick den 20 år extra – till ett mycket högt pris för ägaren. GM har sedan 1990, då det först köpte in sig i Saab, förlorat 40 miljarder kronor på bolaget. Det är ungefär lika mycket som Trollhättans stad omsatte under samma tidsperiod.
Vilken annan privat ägare hade tagit så stora förluster under så lång tid? En fråga att svara på för dem som nu talar om ett girigt GM.
General Motors höll under hela 2009 Saab vid liv med hopp om att sälja det och under den processen gett ärliga chanser till företag som Koenigsegg, trots att GM numera är statsägt och trots att inga amerikanska jobb står på spel. Parallellt med den processen har Pontiac, en amerikansk kulturinstitution, lagts ner. Betänk sedan att koncernen har en skuld till den amerikanska staten på 350 miljarder kronor, varav 40 miljarder måste betalas tillbaka före juli.
GM:s linje har också varit betydligt rakare än vad nyhetsjakten har gett intryck av. Målet har varit att sälja till en ägare och till ett pris som minimerar GM:s kostnader för reträtten, samtidigt som en nedläggning alltid har funnits vid horisonten. Men journalister har under hela resan ställt följdfrågor av typen ”Vad händer om…?” och ”Är det helt uteslutet att…?”, vridit och vänt på svaren för att få fram nyheter som sedan hårdvinklats.
Så nej, General Motors är inte skurken i detta drama.