Peter Hardö tar oss med till en hemlig plats i Sörmland. Han har visserligen inte vaskat här tidigare, men efter att ha tittat på SGU:s kartor anar han att det är möjligt att hitta guld här.
– Guldvaskare är inga man ser. Vi är lite hemliga, säger Peter och ler.
Han är klädd för en tur i naturen, med skinnhatt, oömma kläder och gummistövlar. På ryggen bär han en väska med nödvändiga redskap.
Platsen som Peter valt ut är vacker och ligger nära en trafikerad väg. Men bilister ser inte den bäckfåra som löper genom skogen.
– Det finns guld överallt i naturen – mer eller mindre. Och det här är ett jättespännande ställe, med både vaskbar sand och en bäckfåra, säger Peter och klättrar ner.
Han är sedan barndomen fascinerad av mineraler och drömmen om att hitta äkta guld föddes tidigt. Men Peter kom som vuxen att ägna fritiden åt fiske och skytte. En stroke för två år sedan satte stopp för skyttet, efter den skakar hans händer en aning.
Under sjukskrivningen tittade Peter på programmet Gold Rush på Discovery Channel. Han sökte information om guldvaskning, improviserade och åkte till Guldström i Ädelfors, där han fick både lektion och möten med guldvaskare.
– Det tar inte lång tid att lära sig vaska guld. Och så är det en ganska billig hobby.
Däremot handlar lyckosam guldvaskning inte bara om tur. Peter berättar om vad som kan liknas vid ett detektivarbete, om en störtdykning i historien. Han talar om inlandsisen, som ryckte loss block ur berg. Varifrån kom blocket från början? Åt vilket håll rörde sig inlandsisen? Var fanns vattendragen i forna tider? Det är sådana frågor som Peter försöker finna svar på.
Bredvid den stillsamt porlande bäcken tar Peter ett spadtag med en hopfällbar spade. Han lägger massan i en sikt, som han ställer ovanpå vaskpannan. Peter ställer sig i bäcken, låter sikten vila på vattenytan och skakar så att den klumpiga massan sönderdelas. Han tar en sten och väger den i handen.
– Den är lite tyngre, det är en mineral med glim i – troligtvis kattguld, säger Peter, stoppar den i fickan och konstaterar att mineralsamlingen i hemmet växer.
Planen är att skicka mineraler till SGU (Sveriges geologiska undersökning) för en – i första hand manuell – provtagning, som är kostnadsfri.
Peter slänger sikten och massan som samlats i den på bäckens strand och fortsätter med vaskningen. Han skapar försiktigt en våg som svallar fram och tillbaka över koncentratet.
– Det är märkligt att det är lika spännande varje gång, ungefär som när man skrapar en trisslott.
I vaskpannan blir det mindre och mindre koncentrat kvar. Vanliga sandkorn är lättast och förs bort först. Peter, som är en pratglad person, tystnar i koncentration.
– Jag ska tala om för er att jag tyckte jag såg ett litet guldkorn i svartsanden.
Spänningen går nästan att ta på. Och så, plötsligt, utbrister Peter:
– This is for real. Här är guld, riktigt guld!
Han fångar med hjälp av en sugflaska upp de gyllengula kornen ur den blåa vaskpannan.
– Marknadsvärdet är obetydligt, uppskattningsvis 30 kronor, men känslomässigt är det här en jättevinst.
Peter vaskar ett par pannor till, men finner inte mer guld. Han måste åka till sitt arbete som hantverkare och bestämmer sig för att återvända till bäckfåran senare under dagen.
– Att det finns guldkorn här i dag behöver inte betyda att det finns här i morgon. Det kan komma en störtskur som för bort mindre flisor, ut till havs.
Få hittar en stor mängd guld. Peter hoppas i första hand finna guld i tillräcklig mängd för att en guldsmed ska kunna tillverka ett smycke till hans barn.
– Man blir inte rik för att man hittar ett guldkorn. Men finner man ett guldkorn så vet man att det finns mer guld någonstans i närheten. Och har man tur så hittar man en guldåder, blir förmögen och bidrar samtidigt till att skapa arbetstillfällen.