Härom veckan var jag ute på promenad. Ungefär vid Rothoffsparken blev jag stoppad av två män med utländsk härkomst. Den ena mannen började prata och frågade om jag visste vad den här delen av Eskilstuna heter. Jag tvekade ett tag men kom till slut fram till att det måste vara Väster. Vi fortsatte prata och efter ett tag och kom vi in på ämnet jobb. Han hade varit arbetslös en längre tid och sa att det är i stort sett omöjligt att få jobb, som invandrare. Han hade tidigare kört lätt lastbil och fraktat mat och frukt. Här i Eskilstuna går det inte att få jobb, det räcker med att de ser mitt namn så hamnar min ansökan i papperskorgen, hävdade han bestämt.
Mannen pratade bra svenska, han hade bott här tre fyra år och jag måste säga att hans svenska var riktigt bra. Han förklarade för mig att han läst och studerat språket väldigt mycket, för att kunna jobba i sitt nya hemland. Men när han kommer till Arbetsförmedlingen får han inte den uppfattningen. Han säger att det finns jobb men om de på Arbetsförmedlingen gör sitt jobb för bra, ja då blir de utan jobb! Jag förstår hans resonemang.
Jag föreslog för honom att titta utanför boxen. Att han själv söker upp företag som använder lätt lastbil, går dit och ber att få prata med en chef och visar att han är lika bra som någon annan, oavsett namn. Han sken upp som en sol! Med ett leende i hela ansiktet frågade han om jag hade några förslag? Prova att ta en promenad i Vilsta industriområde, där finns många företag svarade jag.
Ett tips jag hade var att han kanske kunde ta körkort för tung lastbil, då finns det fler jobb att söka. Det tyckte han var en bra idé.
Jag tittade på klockan och insåg att jag strax själv skulle börja jobba. Vi tog farväl av varandra och jag önskade honom lycka till med arbetssökandet.
På vägen till jobbet insåg jag hur bra jag har det. Även om jag oftast har hur mycket som helst att göra, så har jag ändå ett jobb. Värt att tänka på ibland.