Statsminister, finansminister, skolminister, kommunalråd, riksdagsman och sedan PR-proffs och LKAB-ordförande - alla börjar någonstans. Göran Perssons första riktiga jobb var i Eskilstuna 1971, som SSU-ombudsman för Sörmlandsdistriktet. Dock framstår det i dag som en parentes i en politisk karriär mot toppen, med få jämförbarheter. Själv får han nästan leta lite i minnet för att ringa in ombudsmannajobbet på distriktsexpeditionen.
– Jag ville in i förbundsstyrelsen. Det gick inte att placera en ombudsman där. Så jag slutade för att bli förtroendevald.
Efter kort tid blev han också ordförande för hela Sörmland.
Men Persson vill gärna återvända till där det började. Det handlar om de första politiska stegen 1964 i födelseorten Vingåker:
– Jag gick med när man reorganiserade SSU-klubben och kände att det här var ju kul. Sedan gör jag min första valrörelse 1966, "förlustvalet". Då är jag 17 år.
Vad gjorde du i valet?
– Basarbete. Jag bearbetade distriktet Sävstaholmsvägen i Vingåker. Det var arbetsbostäder kopplade till Rönnkvists fabriker. Jag knackade dörr. När folk öppnade svarade jag med en slogan, "Rösta rätt, rösta rött. Här får du information!", säger Persson och skrattar lätt.
Från 15 till 25 års ålder var det SSU som gällde.
Efter det börjar han på läroverket i Katrineholm, men bor fortfarande kvar i Vingåker. Vietnamkriget rasar. Mellan 1966-1968 är han aktiv i skolans SSU-förening:
– Det var mycket Vietnam och FNL-grupperna. Givetvis var jag med i dem, också.
– Sedan flyttar jag från Katrineholm till Norrköping, där jag drog i gång nästa SSU-klubb, SSU Forum. Jag blev ordförande.
– Men efter några år på tekniskt gymnasium så bar det iväg till Örebro. Jag är fortfarande med i SSU, men gillade det inte. De låg för långt till vänster. Det blev konflikt med sörmlänningarna. Vi har alltid varit mer pragmatiska i Sörmland.
– Jag läser sociologi på högskolan i Örebro och skulle egentligen börja med doktorsstudier. Det är då jag får erbjudandet att bli ombudsman i Eskilstuna.
– Jag tvekar inte en tiondels sekund och reser hem direkt. Det var sjuttiotalets början, dystra år med lågkonjunktur och industriomställning. Det var arbetslöshet. Att få en inkomst var nummer ett för att skaffa sig en försörjning.
Men hungern på politisk makt hägrar och det är nu han börjar bygga sitt kommande viktiga nätverk:
– Jag säger snart upp mig och blir ordförande i Sörmlands SSU-distrikt 1972, 23 år gammal. Jag efterträder Lars Liljegren, en duktig kille, som blir ordförande i Handbollsförbundet, GUIF:are. Han blev också nästan statssekreterare. Liljegren hade efterträtt Reinhold Furustrand, som fanns kvar hela tiden.
– Som distriktsordförande blir jag också ordförande på SSU-kongressen samma år och blir invald i förbundsstyrelsen.
1975 slutar han som SSU:s distriktsordförande och börjar istället på ABF i Eskilstuna. Men redan 1977 är han tillbaka i politiken igen, som kommunalråd i Katrineholm. Karriären tog ett nytt steg. Men innan gällde alltså SSU:
– Från 15 till 25 års ålder var det SSU som gällde. Det var mitt engagemang, mitt nätverk, mitt liv, enkelt uttryckt. Överallt dit man kom så knöt man an till nätverket.
– Att få växa i en politisk miljö som hela tiden gav förtroenden och svåra uppgifter, det var fantastiskt stimulerande. Jag kan inte tänka mig en bättre ungdom.
Samtalet spårar in på en rätt okänd sida av de politiska ungdomsförbundens verksamhet under tidiga 1900-talet, att de också blev en skola för många medlemmar i samhällsfrågor:
– Jag upplevde aldrig högskolestudierna som särskilt svåra. Det var för enkelt. Jag hade redan passerat det i SSU. Vi hade mer avancerad teoretisk diskussion där.
Göran Persson ringar in två områden som gjorde att åren i SSU, Sörmland och Eskilstuna, som avgörande för honom:
– Det var en skolning och en träning i att tänka politiskt, analysera politiskt, också argumentera och agera politiskt, den hårda vägen. Det handlade om debatter på skolor och offentligt. Det handlade om att driva sin sak och klara av att prata för den. Det var en fantastisk period för kompetensutvecklingen. Allt var inte bra, men man lärde sig väldigt mycket.
– Det andra är nätverket, kompisarna. Socialdemokraterna har fungerat så att de som skolats i SSU också fått uppdrag i partiet. Många av dem jag växte upp med blev senare riksdagsledamöter, kommunalråd, fackföreningsombudsmän. Man sprang på dem och gör det fortfarande, jag tycker det är väldigt kul.
Plötsligt rycker ytterligare ett nytt spår fram i samtalet, något som riskerar försvinna om ungdomsrörelserna dör ut:
– Man fick ett förtroende. Det är en sak som varje ung människa ska ha chans att få uppleva, att få en uppgift och betraktas som vuxen. Själv blev jag ordförande, jag blev kassör. Jag fick ansvar för både pengar och organisation. Jag skulle klara ut det där när jag var 17, 18 eller 19 år, ett fantastiskt sätt att växa.
Persson nämner inte själv ledarskapsfrågan. Men att bli statsminister - och dessförinnan två år som finansminister - handlar i grunden också om att ytterst klara av att basa som kapten för en gigantisk offentlig apparat, med hundratusentals anställda:
– Absolut. Där hade jag glädje av åren i ABF. Jag hade som uppgift i ett par år att undervisa Metalls medlemmar Sörmland och Västmanland i samhällsekonomi. Människorna kom direkt i från verkstadsgolvet. Jag fick glädje av att ha pratat nationalekonomi så att folk förstod. När man tvingar sig själv att förklara för andra, så måste man själv begripa hur det fungerar. Den chansen i unga år som jag fick gav mig mycket kompetens.
Hade du landat där du sedan hamnade - och statsministerrollen i tio år som kronan på verket - utan åren i SSU?
– Nej, det tror jag inte.
Om man flyttar sig till 1917; Hur ska vi värdera miljön i Eskilstuna och det som de här fem-sex gjorde när de bildade det första SSU?
– Helt ovärderligt för svensk socialdemokrati.
– Det var verkligen ingen lätt tid att vara pragmatisk och realist. Det var ju en revolutionär tid. Det lätta hade varit för människor att följa med strömmen. Då hade det blivit en socialdemokrati som säkert hade betytt väldigt mycket för Sverige, men blivit mycket mindre än i dag. Vi kan inte heller utesluta att det som våra finska bröder och systrar utsattes för också hade skett i Sverige. Det handlar om motsättningar i samhället av våldsam karaktär.
De som är aktiva i SSU nu är ohyggligt viktiga för svensk demokrati.
– Vad de här Eskilstunapojkarna gjorde var att ta ett ansvar långt utöver vad man kunde förvänta sig av 20-åringar - jag gissar att de var i den åldern. Det säger en del att det var i Eskilstuna. Det är inte i Stockholm. Det sker heller inte i det Malmö som alltid har varit socialdemokratins "avante-garde". Det är dit som August Palm kommer och det är dit influenserna från Europa kommer. Utan det sker i Eskilstuna! Troligen var det för att det inte var alldeles "mainstream", utan handlade om några som tänkte själva.
Vad spelar det för roll i dag för partierna att medlemsskarorna blir allt mindre och tynande i de politiska ungdomsförbunden?
– Det spelar väldig roll för partierna. Det är ett orosmoment.
– Jag är så gammal att jag kommer ihåg SSU:s 50-årsjubiléum 1967, i Eskilstuna då också, och bland annat reste man skulpturen av Arne Jones, "Den rasande balansen". Det var jättestort. Men redan då hade man problem med medlemsantalet och jämförde sig med 40-talets siffra på över hundratusen. 1967 kämpade man för att nå 50 000. Sedan på 70-talet när jag kom in i förbundsstyrelsen, vi var då nere i tjugo till trettio tusen medlemmar. Nu är det långt färre än det.
– Om man ser till de samhällen som SSU verkat i så hade vi på 60-talet en TV-fri-kväll på onsdagarna just för att folkrörelserna skulle ha en dag att samla till möten. När vi sedan kommer till min tid i förbundsstyrelsen hade vi inga mobiltelefoner. El-stenciler var det stora redskapet, och cirkulär.
– I dag när ungdomarna går ut och bildar opinion så är det på Facebook och sociala medier. Det är en ohygglig mängd med kanaler att bilda opinion i. Vi hade det väldigt enkelt. Det är svårare i dag, naturligtvis.
Kan inte de nya kanalerna ersätta dem som fanns tidigare?
– Det är möjligt, men det finns också en risk. Det är att det blir så lätt för var och en att uttrycka sin uppfattning, utan att man behöver något samlat koncept. Varför ska jag vara med i en organisation - jag kan ju själv driva min linje. Det är sympatiskt.
– Men i politik måste någon väga av helheten och tala om vad som är viktigast och går först. Prioriteringar måste man inte göra om man är ensam. Det är en risk vi ser för traditionella politiska partier med den typ av opinionsbildning som utvecklar sig. Partierna är trängda. Deras ungdomsförbund är på sätt nu egentligen viktigare än någonsin. Slutsatsen blir att de som är aktiva i SSU nu är ohyggligt viktiga för svensk demokrati och utan partier har vi inte kvar den typen längre.
Det går väl att hitta andra rekryteringsbaser?
– Det har alltid funnits sådana. Men den aktiva kärnan i partiet har i regel gått den här vägen.
Apropå jubileumsaktiviteterna i helgen, kan det vara så att socialdemokratin är mer mån om sin historia än andra?
– Det är självklart. Det finns partier som skäms för sin historia och vill stöta bort den. Jag kan inte någon period i socialdemokratins historia som jag vill förtränga. Jag är stolt över den.
Som en av hedersgästerna i Eskilstuna stadshus lördag kväll siktar den forna SSU:aren på ett säkert och starkt festtal. Men som vanligt när det gäller Persson så är det som ser ut som stundens ingivelse noga genomtänkt. Åhörarna i Eskilstuna stadshus på lördag kväll kommer säkert få sig till livs en hel del gammal statsministerrutin, kryddad med vissa, vassa utflykter i forntida ungdomstidsretorik.