För mig alltså. Min familj hade däremot tydliga minnen från den stolta Fristaden som de en gång bodde i. Mormor och morfar tillbringade några år här som unga och den svartvita bilden av min då 25-åriga mormor i dräkt, spatserandes på Rådhusbron med sin lilla flicka, min mamma, i handen fick en central placering i det fotoalbum som jag fascinerat bläddrade i många år senare. Min familj hamnade i Borås, men mormors lillebror Bengt kom att bli trakten trogen.
Lillebror är dock inte så liten längre. I dagarna fyllde han 95 år. Likheten mellan honom och min numera bortgångna mormor är slående. Samma busiga blick. Lite full i sjutton sådär. Skärpa och humor. Den självklara viljan att följa med i sin samtid.
Hur blir man då så gammal månntro? Fysisk aktivitet är säkert en förklaring. Bengt har till exempel haft pingisracketen i handen ständigt och jämt och aldrig suttit still. Och ja, sist vi drabbade samman i en match utklassade han mig.
Sedan, om jag får spekulera lite, så misstänker jag att en positiv livsinställning kan ha med saken att göra. Min mormors glas var aldrig halvtomt. Det var halvfullt. Jag tänker att den där förmågan att med nyfikenhet och tillförsikt ta sig an morgondagen, vad den än må erbjuda, inte direkt skadar. Jag märker att du, Bengt, är likadan.
Jag hade tänkt titta förbi och gratulera dig på den stora dagen men diverse racerbåtar i Sundbyholm och tomatplantor på Ostra Gård kom emellan. Ja, jag jobbade alltså. Men nu är det ju så fiffigt med mitt jobb att det även erbjuder denna lilla plattform där jag kan skriva vad jag vill (nåja, nästan) och vad vore lämpligare än att ta platsen i anspråk för att hylla den coolaste 95-åring jag vet.
Så Bengt Gustafsson - hoppas att du inte har satt morgonkaffet i vrångstrupen vid det här laget - för nu vill jag, här i din och min tidning Kurren, utbrista i ett stort grattis till dig, Torshällas yngsta 95-åring!