Redan innan det andra strecket dök upp på graviditetstestet visste Jessica Röntynen att det hade börjat växa ett liv i henne. Det var inte helt planerat, men inte ovälkommet. Tvärt om, det var en glad överraskning. När hon visade stickan för sin man Jan Röntynen log han brett.
– Då kände jag bara värme, säger han.
Redan efter några dagar berättade de nyheten för sina närmaste. De försökte hålla det för sig själva, men glädjen var för stor. Jessica Röntynen invigde sina två bästa vänner i hemligheten. Den ena hade just fått barn, och den andra var gravid i sjunde veckan.
– Vi skulle alltså få barn samma år alla tre. Det var mycket känslor den dagen, säger Jessica Röntynen.
Jag försökte tänka på annat men blev hela tiden påmind om det. Tre gånger under den perioden frågade folk när det är dags för oss att skaffa barn.
Jessica Röntynen
Men särskilt länge hann de inte glädjas. Två veckor senare åkte hon in till Mälarsjukhuset med kraftiga blödningar. På ultraljudet kunde inte läkaren hitta något foster i livmodern, och de misstänkte missfall. Men blodproverna visade tecken på att hon fortfarande var gravid. Hon fortsatte blöda och hade ont i magen. Läkarna oroade sig för att hela fostret inte kommit ut. Med ett par dagars mellanrum fick hon komma tillbaka och göra nya prover.
– Det var jättejobbigt. Med alla gravidhormoner blev känslorna dubbelt så starka, säger Jessica Röntynen.
I flera veckor gick de omkring i ovisshet. De förstod att de förlorat sitt barn, men visste inte om det fanns kvar i magen.
– Jag försökte tänka på annat men blev hela tiden påmind om det. Tre gånger under den perioden frågade folk när det är dags för oss att skaffa barn, berättar Jessica Röntynen.
Hon svarade undvikande och försökte låta bli att bryta ihop. Vid ett tillfälle, under en middag när en person fortsatte att tjata, bestämde hon sig för att säga som det var.
– Jag sa att jag just hade fått missfall. Då blev det väldigt dålig stämning. Det var pinsamt för deras skull, men också väldigt jobbigt för mig, säger hon.
Efter några veckor fick hon veta att läkarna misstänkte utomkvedshavandeskap, att ägget fastnat i en äggledare och befruktats där. I flera omgångar gjordes nya tester och ultraljud. Till slut hittade en läkare fostret i hennes högra äggledare. Därefter gick det fort. Jessica Röntynen skrevs in på kvinnokliniken och dagen efter, den 12 april, blev det operation.
– Innan jag sövdes sa läkarna att de skulle försöka rädda min äggledare, men om det är ärrbildning på den måste de ta bort den för att samma sak inte ska hända igen. Det kändes skrämmande, men vad gör man? Jag ville hellre att de tog bort den än att gå igenom det här igen, så jag sa att jag litade på att de skulle göra det som var bäst.
När vi träffas en blåsig aprildag i deras trädgård har det gått en vecka sedan operationen. Jan och Jessica Röntynen har just börjat vänja sig vid att de inte ska bli föräldrar, i alla fall inte ännu, och att hon bara har en äggledare kvar. De gör sitt bästa för att fokusera på det positiva.
– Jag trodde att en äggledare innebar att vi nu har 50 procents sämre chans att bli gravida. Men så är det tydligen inte. Det behöver inte vara mer än några procent sämre, och det var på alla vis en lättnad att få höra det, säger Jan Röntynen.
Direkt efter operationen kände de sig ensammast i världen. De hade aldrig hört talas om utomkvedshavandeskap och kände att ingen förstod vad de gått igenom. Men så bestämde sig Jessica Röntynen för att skriva ett meddelande på Facebook och berätta vad som hänt. Plötsligt hörde flera vänner och bekanta av sig och delade med sig av liknande historier.
– Vi har fått ett enormt stöd. Det visade sig att en kollega hade varit med om samma sak, säger hon.
På Facebook vädjade hon också till alla obetänksamma och nyfikna människor att sluta fråga andra när de ska skaffa barn.
– Man vet aldrig hur den andra personens liv ser ut, den kanske inte vill eller kan få barn, säger hon.
Jan Röntynen håller med. Även den som inte burit barnet i sin kropp berörs av ett missfall.
– Det kan vara en riktigt öm punkt, säger han.
Jessica Röntynen berättar att hon inte heller gillar när folk säger "det var nog meningen, det kanske inte var ett friskt foster".
– Det hjälper inte alls i sorgen. Det räcker att bara säga att man beklagar eller att "jag finns här".
Stödförenings råd: "Ställ inte frågor om att skaffa barn"
Jan och Jessica Röntynen tyckte att det kändes jobbigt när de fick frågan om när de ska skaffa barn samtidigt som de gick igenom ett utomkvedshavandeskap. Men det är inte den enda anledningen till att en till synes enkel fråga kan såra så djupt.
Barnlängtan är en intresseförening för ofrivilligt barnlösa människor, alltså människor som försökt skaffa barn i minst ett år men av olika anledningar inte lyckats bli gravida. Talespersonen Hannah Palm avråder alla nyfikna från att ställa närgångna frågor om ämnet.
– Har personen inte barn så har den antingen låtit bli av en anledning, eller så försöker den men det går inte, säger Hannah Palm.
Den som ändå anser sig känna personen så väl att en fråga kan tänkas vara okej, bör välja tillfället väl.
– Då ska man fråga försiktigt när man är ensam med personen, när det är lite mer nära och förtroligt, för personen kan ju behöva lätta sitt hjärta.
Ordvalet är viktigt, tycker Hannah Palm.
– Då kan man säga något i stil med "har ni några planer för barn?" så att det inte låter som att det vore självklart. Att säga "blir det inte barn snart?" och liknande får det att låta som att det är en enkel sak att skaffa barn. Det är det för många, men inte för alla. Men om man visar att det inte är en självklarhet kanske personen vågar öppna sig och prata om det, säger hon.