Curtis Dawkins sitter i fängelse på livstid. Det är där han skrivit ”Det grå hotellet”, som handlar om livet innanför murarna. Boken är en samling berättelser, ett slags noveller men alla har samma tema och det medför att boken känns som en stark, sammanhängande berättelse om fångenskap, om att vara inspärrad.
USA lär ha den högsta andelen inlåsta medborgare i världen och Curt Dawkins blev en av dem efter att ha skjutit en man i samband med ett inbrott. Dawkins var då drogpåverkad, pappa till tre barn och han blev satt i fängelse på livstid år 2005. I bagaget hade han inte bara alkohol- och drogproblem utan också en examen i litterär gestaltning. Just den examen kan knappast höra till de vanliga bland mördare men det märks att Dawkins kan skriva. Han gör det enkelt, drivet med ett skarpt öga för detaljer och absolut gehör för dialoger. Jag kommer att tänka på Raymond Carvers slipade noveller om amerikansk vardag och utsatthet. Det finns likheter men Curtis Dawkins är mindre stiliserad. Dessutom har han en lakonisk, rå humor.
Boken börjar i Norra A-flygeln där lamporna aldrig släcks – här sitter fångar som anses självmordsbenägna. Vakter kommer förbi var sjunde minut. ”Ibland ställde jag en fråga om vädret och ibland svarade de, och det var skönt att få en bekräftelse på att världen därutanför fortfarande existerade. Men för det mesta var det enda sättet att få en vakts uppmärksamhet att dö, eller att trycka på larmknappen som märkts med ENDAST I NÖDFALL i tryckta bokstäver ovanför telefonen.”
I just den här cellen sitter Italian Tom, som varit såskock i ett tidigare liv och som för ett ögonblick kan känna smaken av den jord, som fängelsematens grönsaker vuxit i. Nu är det ju inte direkt fråga om fine dining på Det grå hotellet och Italian Tom längtar efter att checka ut. Häktet heter novellen som inleder boken och den är bland de bästa.
Här finns så många öden, både förfärande och gripande. Någon ringer desperat slumpartade telefonnummer som mottagaren måste acceptera att betala bara för att få höra ljud och röster utanför murarna. En annan är kallad att ständigt städa upp efter självmord. Den sista novellen handlar om fången Clyde, som faktiskt är fri efter tolv år. Han har gått den förberedande kursen inför frigivningen men när han kommer hem blir han rädd för att öppna dörren till verandan. Trädgården känns för öppen. Han vet inte längre var han är, vem han är och hur man gör i den vanliga världen. Osäkert hur det kommer att gå.
Curtis Dawkins lyckas skildra fängelsets både absurda och vardagliga tillvaro: grymheten och tristessen, ledan och längtan. Det är skrämmande men inte främmande, konstigt nog. Det är samtidigt brutalt och lågmält, mänskligt och omänskligt. Hur gör man för att överhuvudtaget bevara sitt förstånd och orka fortsätta leva inlåst? Det är kanske den frågan som ”Det grå hotellet” är ett svar på.