Med en nyligen releasad skiva i ryggen bjöd han på ett knippe egna låtar som avhandlade såväl stort som smått i livet. Låttitlar som ”Vägskäl”, ”Jag vet precis hur det känns” och ”Övergiven” skvallrar om innehållet. Sången, som levereras med en rejäl portion energi, hämtar inspiration från artister som Ulf Lundell och Plura, och ramas in av ett tungt rockigt komp.
Efter paus är det så dags för Jack Vreeswijk att äntra scenen och det gör han tillsammans med sidekicken och supergitarristen Love Tholin. Jag noterar snart att Jack inte längre väjer för att sjunga pappa Cornelis låtar och faktum är att han tolkar låtarna på ett utmärkt vis. Det handlar absolut inte om imitation utan om nyskapande utifrån en given musikalisk bas av låtar. Visst, han har ärvt pappans fina stämma men hans röst är lite rundare, lite varmare, men med en spets och en strävhet som sticker ut.
Jack Vreeswijk är också en driven gitarrist. Tillsammans med Love Tholin, som det är en fröjd både att se och höra, låter de som en hel orkester. I livligare låtar som ”Mördar-Anders” och ”Lasse liten blues” svänger det grymt. I mera stillsamma låtar som ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind" och kärleksvisan ”Grimasch om morgonen” blir stämningen tillbakalutad och eftertänksam. Ytterligare ett knippe Cornelis-låtar plus Taubes, fina ”Sjuttonde balladen” får plats och mellan låtarna berättar Jack Vreeswijk spännande anekdoter om sitt eget och pappans liv. ”I natt jag drömde” med Cornelis svenska text avslutar kvällen och alla sjunger med.
Leif Linnskog