‒Det dansades överallt och varenda restaurang ville ha en orkester. På den tiden fanns hur mycket jobb som helst för en musiker.
Tillsammans med Anni-Frid Lyngstad och hennes förste man Ragnar Fredriksson kuskade Gunnar Sandevärn Mälardalen runt i en gammal Volvo Duett. Bilen tillhörde mattfirman som Ragnars familj drev och Gunnar minns kalla vinternätter i duettens baksäte på väg hem från sena spelningar.
‒Vi åkte i scenkläderna, tunn skjorta, kavaj och byxor, oavsett årstid. Och det var alltid Anni-Frid som körde. Jag och Ragnar halvsov i baksätet, trötta efter spelningen och efter att ha släpat instrument och högtalare fram och tillbaka från bilen. Förutom motorljudet och skramlet från berlockerna på Anni-Frids armband när hon växlade, var det knäpptyst i bilen.
Men vi tar det från början: När Gunnar Sandevärn startade sin orkester - döpt just till Gunnar Sandevärns orkester - hade han redan en hel del koll på sångfågeln från Torshälla.
‒Min pappa var kantor och skollärare och hade berättat om att hans körlektioner ofta avslutades med att klassen föreslog: "Låt Anni-Frid sjunga". Själv hörde jag henne första gången 1960 i läroverkets gymnastiksal inne i Eskilstuna. Hon var bara 15 år då, men redan en fullfjädrad sångerska.
Han startade sin orkester 1964, samma år som Ragnar Fredriksson och Anni-Frid Lyngstad gift sig.
‒När de åkte på smekmånad fick jag låna Ragges bil och drog Sörmland runt och fixade jobb. När de kom hem från Kanarieöarna var vi helt fullbokade. Vi spelade på danskvällar i Eskilstuna, Enköping, Köping, Västerås och Stockholm.
Gunnar Sandevärn förde ordentlig bok över både spelningar och gage och har fortfarande samtliga kontrakt kvar i sina gömmor. Således går det efter lite bläddrande att utläsa att gaget för en kvälls underhållning på restaurang Lido i Eskilstuna den 18 april 1966 var 75 kronor per orkestermedlem. Själv fick Gunnar Sandevärn fem kronor extra såsom varande kapellmästare.
Alla tre hade andra jobb att sköta och dessutom små barn därhemma. Det var riktiga hundår som krävde både energi och en hel del barnvakt. De många kvällarna hemifrån tärde dessutom på äktenskapet minns Gunnar Sandevärn som bara var 19 år när han gifte sig första gången.
Men musiken gick inte att hålla sig ifrån och trots att trion i Duetten så småningom upplöstes så hade det oemotståndligt roliga slitet framför mikrofonerna svetsat dem samman för livet.
‒Vi hade inte tid att umgås med så många andra än varandra. Fest och avkoppling för oss var att någon gång sitta ned efter en spelning och sent på natten dela på en Janssons frestelse tillsammans.
Deras gemensamma musikerliv tog slut när Gunnar Sandevärn fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till. Norska Amerikalinjen behövde en pianist och under ett par år spelade han sig fram och tillbaka över Atlanten mellan Oslo och New York.
‒Men vi har fortsatt att hålla kontakten. När jag spelade med Ingmar Nordströms på Hamburger Börs fick jag låna Frida och Bennys etta i Stockholm. Det var lyx, för just då sov jag och Ingmar skavfötters i ett litet rum ute i Drottningholm. Det tror ju folk knappt på när man berättar det nu. Men så var det innan vi så småningom bytte upp oss till Esso motorhotell...
‒Och för några år sedan, när min fru Pia gick bort, stöttade Anni-Frid med genomtänkta mejl. Hon har ju själv gått igenom svåra saker, skilsmässa och dödsfall, och tog upp saker som drabbar den som blir ensam.
Hur har du och Anni-Frid Lyngstad förberett er inför lördagen?
‒Inte mycket. Hon vill ha det spontant. Men jag har skrivit ned ett antal punkter som vi planerar att ta upp: Sångerna hon sjöng, gagerna vi fick, hur vi umgicks familjevis och vallade varandras barn. Sedan ska vi spela skivor som Anni-Frid har önskat sig. "Spela hur mycket ABBA som helst, för då blir folk glada" har hon bett. Dessutom blir det några av hennes tidiga singlar. "En ledig dag", "Du är så underbart rar" och "Simsalabim".
Den sistnämnda har för övrigt Gunnar Sandevärn som textförfattare.
Något piano kommer Gunnar Sandevärn däremot inte att ha med sig upp på scenen.
‒Nej, Anni-Frid är proffs. Hon vet vad som krävs. Vi vill inte riskera att någon lockas att fråga efter ett sångnummer.
Varför dröjde det 40 år innan Anni-Frid fick Eskilstuna kommuns musikpris?
‒Kanske för att hon bott utomlands länge. Kanske för att hon inte marknadsfört sig på samma sätt som vi som funnits kvar här hela tiden. Kanske för att hon är lite blyg. Kanske har även Jantelagen spelat en viss roll.
Hur kommer det sig att hon tackat ja till att komma till Torshälla på lördag?
‒Det kan jag inte heller ge något rakt svar på.
Hade hon kommit utan din medverkan?
Gunnar Sandevärn skrattar generat och säger:
‒Det låter alldeles för skrytigt, men vi är ju gamla goda vänner och hon har nog faktiskt sagt att hon inte skulle åka hit om inte jag också ville vara med på scenen.
Så på lördag står de där igen, sångerskan och pianisten. Två rutinerade scenrävar med Torshälla, hundratals spelningar och en utkyld duett som gemensam nämnare.