27-årige Habib El-Rachidi ogillar måsten och inrutade liv. Han är en person som forskar i livet själv och vill göra något för sin egen skull utan att behöva ta hänsyn till vad andra tycker.
– Jag vill också inspirera andra att ta tag i sina drömmar. Att våga ta steget.
– Vad är ett liv om vi inte lever ut våra drömmar? Förneka aldrig dig själv. Jag har länge velat vara lycklig och har mått dåligt för att jag inte känt lycka.
Nu, inför äventyret, känner Habib för första gången på länge äkta lycka, säger han.
– Att må bra är inte samma sak som att vara lycklig.
För fem år sedan förlorade Habib sitt barn, en dotter på två månader. Det var en tung förlust som också ledde till att han började strukturera upp sitt liv: han studerade och fick jobb som lärare i svenska som andraspråk. Men Habib hade hela tiden en dröm: att ge sig ut i världen och träffa de som har det allra sämst ställt, han ville uppleva smaker, nya känslor och känslor han haft men som försvunnit på vägen.
I sju år har han drömt om att släppa allt och leva för dagen bland de som har det fattigast: uteliggarna. Förra sommaren levde han som luffare i Spanien och nu, 1 december, ger han sig av till Thailand med en enkelbiljett i bagaget.
Men varför som luffare?
– Idéer kommer från gatan. De hemlösa är tvungna att vara kreativa för att de ska få mat och överleva. Jag vill vara hos dem, där idéerna finns, hos människor som måste tänka positivt för att hålla sig vid liv.
Jag är livrädd. Jag kan bli kidnappad, beskjuten eller våldtagen
Habibs livsresa inleds i Krabi i Thailand där han tänker lära känna lokalbefolkningen och deras mentalitet.
– Det kan sluta illa om man beter sig illa, mycket handlar om att vara ödmjuk inför andra.
– Mitt mål är att gå mer på känsla i mitt liv, att kunna ta med mig det förhållningssättet om jag en gång kommer hem igen.
Är det här en resa för att söka lyckan?
– Nej, söker man efter lyckan kommer man inte finna den. Jag vill få perspektiv, lära mig om positivitet, se hur andra ser på det och kanske ta till mig det. Lycka i Thailand definieras inte på samma sätt som i Sverige eller i Indien till exempel.
Habib kommer att ha tillgång till pengar men använder dem bara i nödfall eller då han kan hjälpa andra. Han ser fram emot att besöka skolor och barnhem som kanske behöver något han kan fixa: fotbollar, pennor, böcker ...
Habibs luffarliv inleds med att bo på hostels och sedan tänker han steg för steg närma sig gatan.
– Jag får inte vara naiv, det kan vara farligt att gå för fort fram.
Är du rädd?
– Ja, livrädd. Jag kan bli kidnappad, beskjuten, våldtagen ... Jag kanske gör något som uppfattas som märkligt av andra och försätter mig i situationer. Men att visa ödmjukhet, tacksamhet och respekt kommer att ta mig långt i stället för högmod och arrogans.
Vad säger din familj?
– Pappa är stöttande, morsan vill att jag ska ringa varje dag. Många förstår nog inte att jag ska ge mig av eller varför jag gör det här.
När och om Habib kommer tillbaka vill han föreläsa om att våga förverkliga sina drömmar och inte bara se hinder på vägen.
– Att komma dit man vill kräver strategi och tålamod, det tar tid att nå sina mål. Största hindren för mig själv har varit mentala spärrar; oro, rädsla och stress.