Håller jag på att bli en tant?

I alla fall, jag började rada upp den ena tantiga grejen efter den andra.

Jag började med min
picknickfilt med plastad undersida: Kompisen: "plastad undersida är ju faktiskt praktiskt!" Jag höll med. Synd bara att den har begåvats med rutigt gubbmönster (var det enda som fanns när jag i panik försökte få tag på en filt på en liten Ica-butik).

Nyinköpt kylväska (ännu ett av mina spontana inköp): Kompisen: "kylväska är oxå absolut nödvändigt när man ska picknicka", "jag har använt min massa gånger i år"
Spontaniteten vid köpet väger dessutom upp min ungdomliga sida.

Hurra! Jag är fortfarande under 27 och inte 76. Jag handlar först och tänker sen. Dessutom äger jag, till skillnad från min kompis, inte någon kylklamp (hon fick en på köpet när hon köpte sin väska).

Men sen kom tantvarningen framför alla
Melodikrysset: Kompisen: "jo, det är ju lite nördigt faktiskt" MEN, jag hävdar med bestämdhet att det framför allt är av tradition som jag löser det (mina föräldrar har frågat mig om all film- och musikalmusik sen jag var 12).

För det andra är det utmärkt för rastlösa personer som mig att ha något att göra samtidigt som jag äter frukost (för nej, jag går inte upp tidigare än så på lördagar om jag inte måste).

Det är faktiskt ruskigt tråkigt att sitta som ett tårtljus på stolen och prata med sig själv och sin filtallrik

Så kom vi då till
Korsordstidningen: det kunde hon inte säga nåt om jag vet ju att hon har ägt/äger en sjäv! Och förresten så är jag så dålig på det att jag får välja de enkla varianterna för att kunna lösa dem.

Den dagen jag börjar köpa Allers för att få de extra korsordssidorna (det gör min mormor), då är det ute med mig. DET måste vara det slutgiltiga tecknet på att man är tant på riktigt

Men än så länge hävdar jag att mina tantpoäng bara är en krydda till min ungdomliga personlighet.