– Jag är en frisk man, pratar fem språk och varken röker eller dricker. Jag blir stressad över att gå hemma och vill bara jobba, säger Hamid Sultani.
Hamid Sultani kom till Sverige med familjen från ett oroligt Afghanistan 2010. Han är universitetsutbildad pedagog och arbetade under flera år som språk- och litteraturlärare i sitt hemland. När han kom till Sverige påbörjade han ganska omgående Svenska för invandrare och därefter har han läst flera kurser i bland annat Kunskapskompaniets regi.
När tidningen träffar Hamid Sultani har han sällskap av elvaåriga sonen Paiman, som ska hjälpa till där språket inte räcker till. Det behövs knappast. Hamid Sultani har inte några större svårigheter att hänga med. Blicken är nyfiket klar och han uttrycker sig nästintill obehindrat.
– Vi har bott i Strängnäs i snart sju år och jag vill verkligen ha ett riktigt arbete. Jag pratar fem språk, bland annat ryska, dari och persiska. Det borde vara värt någonting, säger Hamid Sultani och fortsätter:
– Jag har träffat människor i min situation som tillbringar dagarna hemma i soffan framför TV:n och dricker te. Det är inte ett liv för mig, säger Hamid Sultani, som är uppenbart trött på att bollas runt i olika åtgärder och praktikplatser som hittills inte lett någonstans.
I två omgångar, kring 2013–2014, arbetade Hamid Sultani som modersmålslärare i Trosa kommun. Han beskriver tjänsten som trivsam, men att det tidskrävande pendlingsavståndet gjorde att det blev väldigt lite tid över till familjen.
– Senast läste jag en två terminer lång utbildning till fastighetsskötare genom Yrkesakademien. Jag gjorde praktik på både Kulturskolan och Strängnäs bostad AB. Tyvärr blev det ingen förlängning. Det är ett yrke jag gärna skulle arbeta i, men just nu spelar det mindre roll. Jag kan tänka mig att arbeta med vad som helst, jag vill bara komma in och känna att jag gör rätt för mig.
Efter den avslutade fastighetsskötarutbildningen blev Hamid Sultani tilldelad en handledare genom Arbetsförmedlingen. Han har svårt att dölja sin frustration och anser att han inte får någon konkret uppbackning.
– Det har gått fyra månader nu. Jag har ringt och mejlat min arbetsförmedlare på AF minst tio gånger, men ännu inte fått träffa människan. Jag blir bara uppmanad att knacka dörr på arbetsplatser och presentera mig. "Skaffa praktikplats och vänd dig till kommunens Jobbtorg", säger de på AF. Jag tycker att det är klen hjälp.
På bordet framför Hamid Sultani ligger flera visitkort från lokala företag som han har besökt den senaste tiden. Han visar upp en rad intyg från olika praktikplatser, kurser och arbetsmarknadsåtgärder som han deltagit i. Samtliga vittnar om positiva vitsord.
– Det känns som jag bara bollas runt och i slutändan alltid blir hänvisad åter till kommunen. Jag kan leva på pengarna som jag får i bidrag, det är inte det, men jag behöver ha en uppgift.
Hur skulle du vilja att det gick till?
– Jag vill ha konkreta råd. I stället för att skickas in i en återvändsgränd varje gång vill jag veta vad ska jag göra för att få ett jobb?
Hamid Sultani säger att han lider av destruktiva tankar av att inte ha ett arbete. Han känner sig stressad, onyttig och otillräcklig. Varför skickas han på dyrbara kurser om det inte ska resultera i något varaktigt, frågar han sig.
– När vi fick uppehållstillstånd i Sverige så var det en obeskrivlig lättnad. Vi vill vara en del av det här landet. Min hustru utbildade sig till barnskötare och fick jobb omgående. Jag vill bara vara med och ge något tillbaka, säger Hamid Sultani.