Vägen in i kriminalvårdens behandlingsprogram Idap börjar med en polisanmälan. När, och om, åklagaren väcker åtal, kan mannen i den personutredning som görs inför rättegången få rekommendationen att gå behandlingsprogrammet för att förändra sitt våldsbeteende.
– Vi kommer ofta in i de personutredningsmötena, säger Ann-Sofie Ekholm, programledare inom frivårdens Idap-program tillsammans med Ylva Lennmark, och förklarar att det är män med mycket ilska, skam och skuld som de ställs inför.
Männen är av olika slag vad gäller ålder, samhällsklass, utbildningsnivå, etnicitet och religion.
– Våld mot kvinnor finns överallt och mörkertalet är stort. Allt blir inte anmält, säger Ann-Sofie Ekholm.
Våld mot kvinnor finns överallt och mörkertalet är stort. Allt blir inte anmält.
Men det finns en gemensam parameter för männen: svårigheten att säga att han misshandlat en kvinna och att ta på sig skulden för det. Att höra män som slagit säga saker som ”jag rörde ju henne knappt”, ”det var ju flera månader sedan jag slog henne”, ”jag handlade i självförsvar”, ”jag var full” eller ”hon gav sig ju inte” är en del av mannens förminskande och förnekande av våldet och vilja att lägga ansvaret för våldet på kvinnan eller någon annan.
– Han är inne i sitt självförsvar, säger Ann-Sofie Ekholm och förklarar att det gäller att hitta en ingång till mannen att bygga vidare på.
Läs om Anders, 50, som dömdes för våld mot sin partner: "Jag ville få tyst på henne"
Efter domen drar behandlingsprogrammet igång. Allt börjar med att mannen får hjälp att skapa sin egen handlingsplan utifrån vad han behöver jobba med. Kanske svarar han själv att orsaken till våldet är att han har kort stubin och att han behöver förändra det.
Under 27 träffar med nio olika teman ska förändringen ske. Mannen börjar varje gång med sin egen incheckning och får då berätta för övriga deltagare varför han deltar, vad han gjort och vad han behöver hjälp med. I gruppträffarna ska han sedan hitta nya strategier istället för att använda hot, våld och andra kontrollerande beteenden. Det handlar till exempel om att om att lära sig känna igen sina egna tecken på ilska, lära sig att både stå på sig och ta kritik, lära sig när det är dags att ta en time-out, lära sig att hantera svartsjuka, lära sig att erkänna kvinnors rädsla och ilska, lära sig att bli medveten om olika icke-verbala signaler och vad de gör, lära sig att kommunicera sina tankar och känslor, lära sig att lyssna aktivt.
Under programmets och träffarnas gång brukar mannens individuella handlingsplan byggas på.
– Här väcks mycket insikter. Mannen kanske ser att våld inte bara är slag, det kan också vara skrik, blickar, tystnad, att gå undan och att på andra sätt att bete sig illa och skapa oro hos kvinnan, säger Ylva Lennmark och pekar på citatet av Ghandi som sitter på väggen i samtalsrummet där Idap-gruppens sammankomster sker.
”Alla försök att tvinga på någon annan din vilja är en våldshandling”, står det.
– Målet med arbetet i Idap är att skapa säkra relationer för kvinnor och barn, säger Ylva Lennmark.
– Mannen ska få verktyg att fungera i relationer, utan att använda våld, säger Ann-Sofie Ekholm.
Och de förklarar att det inte finns något entydigt svar på varför en man slår eller använder annat våld.
Målet med arbetet i Idap är att skapa säkra relationer för kvinnor och barn
Under mötena i Idap behandlas stegvis allt från icke-våld och icke hotfulla beteenden, till respekt, stöd och tillit, ärlighet och ansvarstagande, sexuell respekt, partnerskap, ansvarsfullt föräldraskap, förhandling och rättvisa. Deltagarna byter erfarenheter med varandra och får pröva nya strategier genom rollspel och genom att se filmer med olika relationssituationer som leder till diskussion kring beteenden. Vad har man för åsikter om sig själv, om relationer och om hur man ska vara i samspel med en partner?
Den personliga handlingsplanen byggs på och mannens incheckningsberättelse formas om genom nya insikter.
– Deltagarna funderar på vem jag blir när jag blir arg, hur beter jag mig, och vilka strategier finns för ett icke-kontrollerande beteende, förklarar Ann-Sofie Ekholm.
– Du har ansvar för dina handlingar och vem du är. Det är det vi jobbar med här. Du kan bara ta eget ansvar för att förändra dig, säger Ylva Lennmark, men påpekar att deltagarna också trillar tillbaka.
– Det är ett jättejobb att ändra sig själv, säger hon och påminner om att beteendeförändring tar tid.
– Därför är det viktigt att öva, öva, öva. Vi gör det i programmet och mellan gångerna, tittar på hur jag kan göra istället, förklarar Ann-Sofie Ekholm och berättar att det också finns deltagare som kommer tillbaka i programmet en andra gång.
[fakta nr="1"]
– För många blir det tydligt att man gjort något som påverkat ens partner. Kanske använt psykiskt våld, för att hon ska vara tyst och för att mannen anser att han ska bestämma. Det är en beteendeförändring som ska ske, säger Ylva Lennmark och förklarar att det gäller att få såväl tanke, känsla och handling att samspela.
Och för många är det en tuff resa.
– Skammen är som en röd tråd genom hela programmet, säger Ylva Lennmark.
Men under behandlingens gång brukar männen uttrycka uppskattning över programmet och peka på hur viktigt det är. Många uttrycker en insikt om att de borde ha fått den här kunskapen om sig själva för länge sedan.
Idap har stått stilla i över sex månader. Det har saknats deltagare. Ingen begäran om personutredningar har kommit in.
– Nu har vi uppvaktat polis och åklagare under en period och det har lossnat. Vi har fått påfyllning av deltagare, säger Ylva Lennmark.
En ny grupp startar snart.
– För många blir det här en plats där man berättar saker man aldrig berättat förr. Och efter 27 gånger är det klart att det hänt något, säger Ylva Lennmark.
– Får man med sig något härifrån kan vi rädda kvinnor från att bli slagna, rädda kvinnor från att bli utsatta för ett allvarligt brott, säger Ann-Sofie Ekholm.
[fakta nr="2"]
Enkät: Hur hanterar du konflikter i en relation?
Mirella Dizdar, 43, utredare, Norrköping:
– Meningsskiljaktigheter uppstår ju hemma. Då vill jag prata om det och förstå vad de bottnar i. Men vissa vill jag inte ens beröra, för vi kommer aldrig att enas.
Monica Ström, 65, pensionär, Katrineholm:
– Det viktiga är att ha ett samtal med varandra, en dialog. Så är det med alla möten med människor och i samtalet ingår att lyssna in för att kunna komma vidare. Det är inte säkert att man kommer överens, men man måste respektera. Våld är aldrig en lösning.
Monica Lundmark, 71, pensionär, Katrineholm:
– Att prata med varandra, diskutera, även om man har olika uppfattningar.
David Andersson, 39, utredare, Floda:
– Jag försöker undvika konflikter, för jag tycker inte om dem. De tar mycket energi. Jag försöker undvika konflikter genom att lyssna. Håller jag inte med försöker jag hitta konstruktiva motargument.
Rolf Ljung, 79, pensionär, Finspång:
– De brukar jag kunna lösa på bästa vis, vi pratar igenom det. Ibland har man olika meningar om saker och ting.