"Anna Karenina", romanen som rymmer ett av litteraturhistoriens mest tragiska kvinnoöden, är en rejäl bok på nästan 900 sidor skriven av den ryske författaren, tänkaren och aktivisten Lev Tolstoy för 140 år sedan.
Det har gjorts flera dramatiseringar och filmer baserade på tegelstenen och när "Anna Karenina" nu satts upp på Dramaten med Livia Millhagen i titelrollen och i regi av Tobias Theorell, är det i form av en pjäs baserad på romanen av den brittiska dramatikern Helen Edmundson.
I Tolstojs "Anna Karenina" finns två parallella spår. Ett är den ikoniska passionen mellan den gifta Anna Karenina och den unge, romantiske greve Vronskij. Det andra är Konstantin Levins livsöde som handlar om idealism, kärlek till arbetet, och hans kamratliga äktenskap med Kitty.
I romanen möts Anna och Konstantin (Andreas Rothlin Svensson), som är släkt till släkten med varandra, bara flyktigt. Här har man tagit ett radikalt grepp på historien och låter dem spegla sina berättelser mot varandras.
Det öppnar för en rejäl dos svart komik som gör underverk för föreställningen, men även för att reflektera kring de universella och djupt mänskliga frågor som ryms i "Anna Karenina" och sätta in dem i ett samtida sammanhang.
Hur ofta stöter vi inte på uppmaningar om att "följa sin passion" och "lyssna till sin inre röst"? När Anna Karenina gör det leder det rakt mot undergången. Men föreställningen rymmer så mycket mer högaktuella spörsmål om hederskultur, kvinnofällor, ansvar, arbete, föräldraskap och patriarkatets förtryck av kvinnor och män. Inget är enkelt och alla karaktärer har många bottnar. Männen är inga svin, de beter sig illa ibland, men gör så gott de kan. Precis som kvinnorna sitter de fast i det rådande systemet.
När Anna Karenina bryter mot normerna vet ingen hur situationen ska hanteras. Anna fryses ut, men hon stöter också själv bort.
Livia Millhagen är storslagen som Anna Karenina, en karismatisk och självdestruktiv kvinna som först kvävs av sin tillvaro som (bortgift) maka och mor i överklassen, och kväver sedan själv passionen mellan sig och greve Vronskij genom att vägra acceptera de konsekvenser som hon visste skulle bli resultatet av sitt handlande. Millhagens Anna Karenina är djupt mänsklig. Klok, kärleksfull, ansvarstagande, modig, klarsynt och rolig men också egoistisk, rädd och klängig, hon har ett svart hål inom sig som tycks växa ju mer hon försöker fylla det.
Även Andreas Rothlin Svensson har träffat tonen i sin Konstantin Levin, som är nära att älta och grubbla bort sin lycka.
Visst är pjäsen i mastigaste laget. Lång och intensiv. Det är stora ord och stora känslor. Men mest trollbinder föreställningen, med alla mångfacetterade gestalter vars handlingar och tankegods rymmer så mycket igenkänning och aha-upplevelse.