Förra våren tog livet en dramatisk vändning för Inga-Lill och Arne (som egentligen heter något annat). Inga-Lill drabbades av magsjuka och snart nog insjuknade maken som är i 70-årsåldern.
‒Han fick inte behålla något och hade så ont i sin högra fot så söndagen den 30 april ringde vi efter ambulans. Jag var själv sjuk och totalt slut och klarade inte att följa med, men informerade ambulanspersonalen om hans smärtor i foten.
Efter akutvård flyttades Arne till medicinavdelningen och på tisdagen ringde en sköterska till Inga-Lill om vårdplanering.
‒Det kändes konstigt för det ska inte behövas efter magsjuka. Han skrevs ut på torsdagen och då hade han så ont att han knappt kunde gå. Han hade fått med sig en rullator så de måste ha sett att han hade svårt att gå.
Maken var som förlamad i benet och tog sig knappt upp för trappan hemma. På fredagen larmade de återigen SOS och när ambulansen kom hade han ingen puls i foten. Under natten opererades han på Mälarsjukhuset. Cirkulationen kom delvis i gång, men en vecka senare amputerades hans högra ben ovanför knäet.
Därefter skickades han till Kullbergska för eftervård på kirurgavdelningen. Inga-Lill berättar att man sen ville skicka hem maken direkt och hänvisade till att det inte fanns plats på korttidsboende. Makarna bodde då i lägenhet på Öster, två trappor upp i ett hus utan hiss.
‒De erbjöd sig att skicka med en toastol, men då blev jag förbannad. Det får inte gå till så här!
Parets sonhustru kontaktade Radio Sörmland och efter reporterns samtal ringde biståndshandläggaren tillbaka. Plötsligt fanns det plats för Arne.
‒Vi har fått strida för allt och jag tycker att det är bra att det kommer fram, det är helt sjukt hur allt varit. Det hade inte ens behövt bli så här. Arne hade en planerad operation för ljumskbråck och hade de läst journalen hade de sett det på sjukhuset, säger Arnes hustru.
Redan innan amputationen hade Arne assistent då han lever i sviterna av en massiv hjärnblödning, men som rullstolsburen fanns ingen möjlighet att bo kvar i lägenheten. Inga-Lill bad om hjälp att hitta en anpassad lägenhet, men boendesamordnaren föreslog att Arne skulle flytta till ett särskilt boende.
‒Vi vill absolut inte flytta isär och fick i stället ställa oss i kö för en servicelägenhet.
När Arne skulle skrivas ut från korttidsboendet i början av december var boendefrågan ännu inte löst.
‒De ville skicka honom till ålderdomshem i Valla, men då tog vi hem honom.
I mitten av december lyckades kommunen hitta en lösning, en trea i centrum i ett hus med hiss. Men att Arne skulle kunna få vara på korttidsboendet en vecka under flytten sade bostadssamordnaren blankt nej till.
‒Det hade varit skönt för honom att slippa allt stök, men han fick två nätter med orden "andra klarar det".
Efter ett knappt år har makarna börjat landa i situationen. Om dagarna har Arne som tidigare sällskap av assistent och var sjätte vecka får han checka in på korttidsboende.
‒Det är bra för honom att komma ut och få sällskap när jag är på jobbet. Han säger inte så mycket om det som hände, men det har verkligen begränsat våra liv, säger Inga-Lill.
Hon berättar att det ännu inte gjorts någon vårdplanering och han får heller inte gå på dagrehabilitering med hänvisning till att han inte är motiverad.
‒Han behöver träna överkroppen för att orka lyfta sig ur rullstolen och det borde ju vara personalens uppgift att motivera honom. Han har inte ens fått en anpassad benprotes, den han fått är för stor och klämmer.
Den 26 januari klandrades Kullbergska sjukhuset av Ivo, (Inspektionen för vård och omsorg), för att man brustit i sakkunnig och omsorgsfull sjukvård. Beskedet känns bra för makarna, men vägen till ett mer självständigt liv för Arne känns fjärran.
‒Jag hade inte kunnat tänka mig att man skulle stå utan hjälp när något sådant här händer. Man får ligga på och stånga sig blodig. Tack och lov har vi backning av våra barn och vår sonhustru.
Ansvariga på vård- och omsorgsförvaltningen i Katrineholm avböjer att kommentera den kritik som framförts och låter via förvaltningens kommunikatör hälsa att man avböjer eftersom det handlar om ett enskilt ärende som man inte kan kommentera.